Nyheten om anklagelser mot pingstledaren Daniel Alm om maktmissbruk mot en eller flera personer i beroendeställning och händelser av sexuell karaktär går nu som en chockvåg genom hela den svenska pingströrelsen. Det skakar om och påverkar såväl utsatta, anställda vid samfundets kontor, den församling där han är anställd som föreståndare, som medlemmar över hela landet. Det är naturligt med ilska och sorg, inte minst hos dem som drabbats personligen. Händelserna väcker också frågor.
Det inträffade är en påminnelse om att det kan finnas strukturer som alla i ledarställning inom pingströrelsen måste fortsätta att göra upp med. Det kan handla om patriarkal struktur, auktoritärt ledarskap eller en kultur där ledaren kan uppfattas vara hela identiteten. Det är bra att pingstledaren nu tar konsekvenserna genom att avgå. Men uppgörelsen med dessa frågor måste fortsätta, inte bara hos Daniel Alm, utan för rörelsen i stort.
Det behöver också sägas att vi i nuläget inte vet alla detaljer. Det är något som behöver utrönas och utredas framöver, men kanske måste slutsatsen bli att det behöver finnas bättre handledning och system för och runt rörelsens ledare.
Detta är en verklighet som snarare kräver ömhet mot varandra än kyrkopolitisk positionering.
— Felicia Ferreira
Men med detta sagt; en rörelse är inte bara sina ledare. Pingströrelsen är större än detta. Med hundratals miljoner medlemmar över världen och 85 000 medlemmar i Sverige så är det varken den första eller sista ledaren som faller. Därför måste dess medlemmar komma ihåg att det framför allt är en rörelse i kraft av Guds verk och komma ihåg att Anden är utgjuten i hela folket. Ingen kyrka är en enmansshow.
[ Sorg och chock i Daniel Alms hemförsamling Västerås pingst ]
Det finns säkert de som nu tar tillfället i akt att med detta som intäkt positionera sig i olika kyrkopolitiska strider. Må så vara, men att bära med sig är att en splittrad pingströrelse inte gagnar någon. Detta är en verklighet som snarare kräver ömhet mot varandra än kyrkopolitisk positionering.
Det finns ögonblick och stunder när klarhet och nåd sträcker sig emot oss vare sig vi vill eller ej. Dagens händelser är kanske sådana att de skingrar otydligheter och påkallar nådens verklighet. Det är nu församlingsmedlemmar och alla som har en kallelse över sitt liv måste sätta axel mot axel. Stötta och forma hoppfulla tankar om vår gemensamma kropp – församlingen. Det är så svårt att leva och att ledas och till sist är det endast Jesus som bär oss och förlåter. Vår Fader har förmågan att forma något gott ur det som gör ont.
Samhället behöver pingströrelsen och pingströrelsen behöver Gud.
