Jag var nio år. Det var första gången storasyster skulle vara barnvakt för sina sex yngre syskon. Vi fick ett förtroende från våra föräldrar att ta hand om huset. Vi försökte fördela ansvar.
Men jag och min ett år äldre bror blev riktigt osams. Han var en retsticka och visste vilka knappar han skulle trycka på för att få mig rasande. Denna gång blev jag så arg att jag kastade en klinkerskula efter honom. Jag missade honom men träffade vårt jättestora panoramafönster där vi i vanliga fall njöt av utsikten över den vackra fjorden och de majestätiska bergen. Nu fick det ett hål som av ett pistolskott och en stor spricka.
Hela syskonskaran hamnade i upplösning. Storasyster blev besviken och arg. Hon som hade ledaransvaret. Lillasystrarna blev rädda och började gråta högljutt. Själv hamnade jag i ett tillstånd där skuld, skam och rädsla helt tog överhanden. Vad hade jag ställt till med? Allt bara eskalerade.
Mitt i detta kaos kommer mamma och pappa hem. Med förtvivlan ser de hur allt spårat ur. Det förtroende de hade visat oss hade vi inte kunnat förvalta. I mötet med sina barn drar de igång allt som behövdes av uppgörelse, reparationer och försoning.
Fler och fler ser att Guds rike både är för min personliga frälsning och för att rädda den värld Gud skapat.
— Öyvind Tholvsen
Världen har sedan Adam och Eva varit ett hushåll i upplösning. Vi har brustit i vårt ansvar. Vi tar inte vara på oss själva, varandra och vårt hus.
Tidigare generationer har ofta reducerat evangeliet till att endast handla om hur jag kan få en personlig relation med Gud och komma till himlen en dag. Idag hör jag allt oftare hur vi beskriver evangeliet i större termer. Det är inte bara jag som har misslyckats, det är vi som har misslyckats. Det är inte bara mitt inre som är inkrökt i sig självt.
Krafter i höjden och i djupet binder en hel värld så att den till slut ropar: “Låt mig bli född på nytt”. Misslyckandet är kollektivt likaväl som individuellt. Klimat- och miljöproblemen, demokratikriserna och orättvisan som breder ut sig för att vi inte kunnat förvalta vårt hushåll behöver få en lösning.
[ Öyvind Tholvsen: Att unga lämnar kyrkan är ett vuxenproblem – inte ett ungdomsproblem ]
När vi kristna inte ser vårt ansvar i de stora samhällsfrågorna så tror jag det bottnar i att vi har en för liten syn på evangeliet. Men något är på väg att hända. Fler och fler ser att Guds rike både är för min personliga frälsning och för att rädda den värld Gud skapat.
Vi håller på att få en ny eskatologisk medvetenhet som talar tydligt om att såväl våra kroppar som vår jord en dag ska kläs i oförgänglighet. Detta spränger våra förminskade individualistiska sätt att förstå frälsningen som att det bara handlar om mig. Och dessutom inte ens hela mig, utan bara min ande.
Nej. Hela du och hela skapelsen längtar efter återkomsten – när vår Herre kommer tillbaka till sitt hushåll. Och “salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall.”
[ Steven Crosson: Åkessons huvudbry - SD är inte längre opinionscurlade ]
