För ett antal år sedan stod jag framför ett minnesmärke i Armeniens historietyngda huvudstad, Jerevan. På monumentet fanns sju ord inristade med bokstäver i svart färg: ”Vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?” Frågan uttalades 1939 av Adolf Hitler, i en skamlös förhoppning om att glömska och kollektiv tystnad skulle underlätta nazismens kallblodiga genomförande av Förintelsen.
Monumentet i Jerevan är uppfört för att hedra minnet av offren för Seyfo, de historiska illdåd som genomfördes i våra dagars Turkiet och som med just avlidne påven Franciscus ord handlar om ”1900-talets första folkmord”. Från 1915 och framåt förlorade över 1,5 miljoner oskyldiga människor livet i systematiska övergrepp och massakrer riktade mot dåvarande Osmanska rikets kristna befolkningsgrupper; armenier, assyrier/syrianer och pontiska greker.
I den ofrånkomliga bearbetningen av det som skedde, för möjligheterna till upprättelse, är det årliga högtidlighållandet av folkmordets offer i slutet av april av central betydelse. Oavsett bakgrund, nationalitet och religion har vi alla en skyldighet att minnas och agera så att det oerhörda som hände inte händer igen. Att lära av historien är en förutsättning för att på allvar kunna förhindra ett upprepande av mänsklighetens mörkaste sidor.
Detta till trots har folkmordet 1915 inte sällan förringats och förnekats. Främst i Turkiet, där det än i dag är straffbart att erkänna Seyfo och det egna landets skuld. Denna unkna historierevisionism borde för länge sedan ha ersatts av politiska beslut om att öppna arkiven och bana väg för en genuin försoningsprocess. Dessutom borde den turkiska regimen uppfylla sina skyldigheter när det gäller skyddet av landets kristna minoriteter, liksom deras kyrkor, kulturarv och minnesmärken. Utan religionsfrihet, utan att göra upp med sin historia, förblir ett framtida turkiskt EU-medlemskap en omöjlighet.
Utan religionsfrihet, utan att göra upp med sin historia, förblir ett framtida turkiskt EU-medlemskap en omöjlighet.
— Lars Adaktusson
Att erkänna det armeniska folkmordet är att hedra minnet av de människor som berövades sin tillvaro och sina liv för 110 år sedan. Men det är också en påminnelse om våra dagars förtryck och svåra lidande för kristna befolkningsgrupper, i och utanför Turkiet. 2014 innebar Islamiska statens brutala härjningar nära nog slutet för assyrier/syrianer/kaldéer i Irak, i dag hotas motsvarande grupper av en nytillträdd jihadistisk regim i Syrien.
Martin Luther King har sagt att ”den stora tragedin inte är de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. När tiden rinner ut för Mellanösterns kristna, när kyrkklockor som ringt i 1 700 år kan tystna för alltid, krävs internationellt engagemang och politiska påtryckningar. Omvärlden måste inse och erkänna att det var folkrättens värsta och mest avskyvärda brott som begicks mot Turkiets kristna befolkningsgrupper.
Europaparlamentet har erkänt folkmordet, nationella parlament och den svenska riksdagen har tagit samma beslut – dock inte Sveriges regering. I grunden är ett svenskt erkännande en fråga om anständighet, ett sätt att uttrycka medkänsla och solidaritet med de hundratusentals offren och deras familjer. Att tidigare regeringar uppenbarligen bortsett från detta hindrar inte att Tidöpartierna har möjlighet att agera annorlunda och förverkliga det som tre av dem faktiskt lovat.
Bortom realpolitik och räddhågsen diplomati är tiden inne, det är dags att gå från ord till handling. Avgörandet kommer med ett pris, men kan inte längre skjutas på framtiden. Moraliskt har Sveriges regering en skyldighet att erkänna 1900-talets första folkmord.
