Som ett resultat av maktskiftet i Vita huset och Donald Trumps bisarra vurm för Vladimir Putins ledarskap riktas strålkastaljuset i dessa dagar mot Europa. Att USA i princip ställer sig på Rysslands sida i angreppskriget mot Ukraina och inför en hel värld förnedrar landets demokratiskt valda ledning, är såväl politiskt som moraliskt ett svek av närmast historiska mått.
Oavsett en eventuell vapenvila, är det ett axiom att Europas länder gemensamt måste öka sitt ansvarstagande och kraftsamla politiskt och militärt. Med Donald Trumps oberäkneliga politik och nyckfulla agerande, med överhängande hot om indraget stöd till Ukraina och fullständigt amerikanskt tillbakadragande från Europa, följer nya förutsättningar och allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar.
Mot den bakgrunden finns anledning att känna djup tacksamhet till de politiska ledare och statsmän som genom historien sett nödvändigheten av europeiskt samarbete och skapat de institutioner som i dagens politiska turbulens är en ovärderlig tillgång. Med EU, som efter andra världskriget framgångsrikt bidragit till fred och säkerhet, finns de gemensamma strukturer som krävs för samverkan och beslutsfattande. Även när USA leds av en president som undandrar sig ansvar.
Uppvaknandet må komma sent, ändå ska det välkomnas att bred politisk enighet nu tycks finnas även i vårt land när det gäller vikten av europeiskt samarbete. Ledande företrädare i Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vars politik i decennier syftat till att undergräva och svartmåla EU, tycks idag inse att den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken måste stärkas samtidigt som ekonomiskt stöd till militär upprustning i medlemsländerna möjliggörs.
En europeisk försvarsinsats skulle kunna inriktas på att minska det svåra civila lidandet med systematiska krigsbrott, avrättningar och tvångsdeportationer av ukrainska barn.
— Lars Adaktusson
Omsvängningen är betydande, ändå kan uppslutningen kring det europeiska samarbetet komma att ställas på hårda prov. I avsaknad av amerikanskt intresse för Europas säkerhet är risken uppenbar att Nato vingklipps, att osäkerhet kring ömsesidiga försvarsgarantier och militär avskräckning undergräver tilltron till den gemensamma förmågan. Samtidigt som kriget fortsätter och behovet av trovärdiga och långsiktiga säkerhetsgarantier till Ukraina kvarstår.
Är det i den situationen inte enbart tomma ord att Ukrainas sak är vår och demokratin alltid värd att försvara kan militär intervention, fredsbevarande eller fredsframtvingande, inte uteslutas. En europeisk försvarsinsats i exempelvis västra Ukraina eller längs frontlinjen skulle kunna inriktas på att minska det svåra civila lidandet med systematiska krigsbrott, avrättningar och tvångsdeportationer av ukrainska barn. Samtidigt finns möjlighet att via buffertzoner stabilisera den militära situationen och förhindra fortsatt ryskt avancemang. Därmed är det inte längre Ryssland som dikterar villkoren, förutsättningar skapas för effektivare ukrainskt försvar och i förlängningen en militär seger.
Att européer på ukrainsk mark ur ryskt perspektiv skulle ses som en provokation och innebära en upptrappning av kriget, hindrar inte att det som en yttersta åtgärd kan bli nödvändigt. Räcker inte kraftigt ökade leveranser av försvarsmateriel och ekonomiskt stöd för att sätta stopp för Rysslands brutala anfallskrig, återstår för Sverige och likasinnade länder att medverka till en gemensam försvarsstyrka, eller kapitulera för Vladimir Putins expansionism.
Med båda alternativen följer långtgående och sannolikt farliga konsekvenser – med båda alternativen följer att fördjupat samarbete mellan Europas länder är viktigare än någon gång tidigare.
[ Frida Park: Menade vi allvar med att Ukrainas sak är vår? ]
