Man ska aldrig säga aldrig men som det ser ut i dagsläget är detta den sista text jag skriver på Dagens ledarsida. (Inte den sista texten av min hand i Dagen – även som frilansande pensionär kan man få nya utmaningar.)
Det har blivit ganska många bokstäver, ord, meningar och artiklar under de år som har gått sedan jag började mitt arbete på Dagen för drygt 18 år sedan, i december 2006. Kanske finns det anledning för mig att utbrista som Nils Ferlin i dikten En valsmelodi: “Gud må förlåta mig somliga rader”. Det ligger i opinionsjournalistikens väsen att man ibland drar för snabba slutsatser, ibland är för skarp i tonen och ibland blir för mesig och försiktig när man borde ha rutit till.
... men också att jag blir lite imponerad. “Tänk så bra jag fick till det, i alla fall.”
— Elisabeth Sandlund
När jag ramlar över mina gamla texter händer det att jag blir röd om kinderna, men också att jag blir lite imponerad. “Tänk så bra jag fick till det, i alla fall.” Jag har inga klippböcker att bläddra i – den vanan har jag aldrig tillägnat mig. Så någon systematisk genomgång av alla års ledarskrivande blir inte det här, bara ett par axplock.
[ Elisabeth Sandlund 2021: Utan god ekumenik har kyrkan ingen chans att nå ut med budskapet ]
Min första ledare publicerades torsdagen den 14 december 2006 med rubriken “Förödande konflikter”. Utgångspunkten var stridigheter som skakade Hela människans kansli och jag resonerar kring hur vanligt och hur illa det är med osämja i kristna sammanhang, också för att det försvårar kyrkans uppgift att sprida evangelium. Jag avslutade med att citera psalm 57: “Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen strider sönder och nekar sig Guds frid”. Bättre kan det inte sägas, skrev jag. Och det sorgliga är förstås att ämnet fortfarande är aktuellt och att psalmens ord fortfarande har giltighet.
När jag kom till Dagen var det som kombinerad ledarskribent och debattredaktör. Men redan efter ett par månader fick jag frågan om jag kunde gå in som tillförordnad chefredaktör efter Daniel Grahn. Jag var helt säker på att jag när jag tillträdde 1 mars 2007 skrev en så kallad linjeledare där jag slog fast att ett av mina mål skulle bli att göra Dagen till en “ekumenisk motor”. Så var det inte, det var något som jag sa i den intervju med mig som Hasse Boström hade gjort ett par veckor tidigare.
Däremot har det blivit många ledare om ekumenik under årens lopp. En av dem publicerades 23 januari 2015, när jag inte längre var chefredaktör utan opinionsredaktör. Ledaren var, skrev jag, ett försök till apofatisk ekumenik, alltså att beskriva ekumenik med vad den inte är. Det slog jag fast i fyra punkter: Ekumenik är inte att alla tänker lika. Ekumenik är inte att alla gör lika. Ekumenik är inte att man slår samman samfund och församlingar. Ekumenik är inte religionsdialog.
Det är väl värt ett Amen?
[ Elisabeth Sandlund 2015: Ekumeniken frodas i motsättningarnas tid ]
