Som man frågar får man svar. Den gamla tumregeln gäller inte minst i opinionsundersökningar. När opinionsinstitutet Novus år 2020 ställde frågan om dödshjälp var det på uppdrag av de ihärdiga dödshjälpsförespråkarna i Rätten till en värdig död. Och de fick det resultat de hoppades på – en överväldigande majoritet, åtta av tio, var positivt inställda, fem av tio tveklöst så.
Utgångsläget var att det handlade om så kallat assisterat döende, också känt som Oregonmodellen, där patienten själv intar det dödliga medlet som skrivits ut av en läkare. Och den grupp som skulle komma i fråga var ”människor med obotlig sjukdom, som lider av svår smärta och där döden är nära förestående”.
Det kanske är dags för en ny opinionsundersökning. I så fall har jag förslag på en fråga som jag är övertygad om kommer att få ett än mer rungande ja: Ska människor som har en obotlig sjukdom, som kan lida av eller vara rädda för svår smärta och där döden kan vara nära förestående men också dröja veckor, månader och år ha rätt till kvalificerad palliativ vård var de än bor i Sverige?
Det finns ingen anledning att ge upp motståndet.
— Elisabeth Sandlund
Frågan om dödshjälp blev återigen aktuell när det brittiska underhuset nyligen – med knapp majoritet – röstade igenom ett lagförslag som nu ska stötas och blötas i parlamentets utskott innan slutgiltigt beslut fattas. När SVT:s Aktuellt tog upp ämnet valde man att med hjälp av en suggestiv Europakarta fokusera på att allt fler länder är inne på dödshjälpsspåret. När den intervjuade experten, utredningssekreterare på Statens medicinsk-etiska råd, fick frågan om framtiden blev intrycket att utvecklingen är närmast oundviklig, att vi går mot en legalisering ”i många länder, förmodligen också Sverige”.
[ Ett steg närmare att införa dödshjälp i Storbritannien ]
Argumenten mot dödshjälp är många och goda. Det finns ingen anledning att ge upp motståndet. Tvärtom behöver arsenalen av verbala vapen ses över. Och det är här frågan om palliativ vård kommer in. Den är en del av vårdapparaten om vilken okunnigheten är stor och de felaktiga uppfattningarna många.
Det är ingen slump att det avsnitt i det nyligen publicerade förslaget till ny nationell cancerstrategi som handlar om vikten av palliativ vård, inte sällan tidigt i sjukdomsförloppet och ibland parallellt med botande behandling, fått väldigt lite uppmärksamhet utanför den medicinska fackpressen. I artikeln inför Livets söndag, som publicerades på debattplats i Dagen i går, citerar de femtio undertecknarna en brittisk expert som hävdar att det är ytterst ovanligt att döden inte kan vara smärtfri. För detta hade man inte behövt gå över Nordsjön efter vatten. Samma erfarenhet finns i Sverige – på de platser där den palliativa vården prioriteras.
