Under en stor del av förra veckan befann jag mig i den bubbla som heter ”Svenska kyrkans kyrkomötes andra session”. Från arla morgon till särla afton pågick debatter, omröstningar och samtal om detta vårt största trossamfunds nuläge och framtid, detta år med särskilt fokus på temat ”Svenska kyrkan i det offentliga rummet”.
Mycket kan sägas om kyrkomötets diskussioner och beslut, en hel del negativt (varför ska ett kyrkokansli med många viktiga uppgifter behöva avsätta resurser för teologisk reflektion över inställningen till polyamori?) men också, faktiskt, inte så litet positivt.
Nästa år, 2025, firar svensk kristenhet det ekumeniska året, till åminnelse inte bara av det stora ekumeniska fredsmötet i Stockholm 1925 utan också av kyrkomötet i Nicea för 1 700 år sedan. Om det någon gång är läge att förena sina krafter över samfundsgränserna så är det väl nu, alldeles särskilt som många tecken i tiden tyder på att möjligheterna att nå ut med det kristna budskapet i det svenska samhället är större än på länge.
I Dagens ledare 21 november slog Fredrik Wenell fast att kyrkorna i denna postsekulära tid behöver lära av varandra, att både frikyrkornas emotionella gudsmöten och folkkyrkans förankring i tradition och bekännelse är nödvändiga. Just så är det. Och kan tillägga att det även i folkkyrkan, till och med på dess kyrkomöten, finns en hel del personer som själva fått erfara ”emotionella gudsmöten” och som, utan att ta avstånd från den lutherska grundhållningen att det är kyrkan som sådan som bär tron, manar även andra till personlig överlåtelse till Jesus Kristus.
Den som till äventyrs vill räkna bort Svenska kyrkan som kraft i påkristningen av Sverige gör ett stort misstag. På årets kyrkomöte blev det, vid sidan av tröttsamma politiserade och polariserade debatter, tydligt att det finns en rörelse i rätt riktning.
Positiva rapporter om sådant som ökade konfirmationssiffror och minskat gap mellan utträden och inträden inte bara noterades utan analyserades i samtal efter samtal. Och, inte minst, med bara några få spridda nejröster beslutade kyrkomötet att komplettera förslaget från kyrkostyrelsen till uttalande om kyrkans roll i det offentliga rummet med det allra viktigaste – att kyrkans närvaro där har ett enda övergripande syfte, att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
För transparensens skull: Jag sitter i nomineringsgruppen för Frimodig kyrka.
[ Elisabeth Sandlund: Jag fick uppleva hakuna matata på riktigt ]
