Den som gör en resa har något att berätta, hävdade redan den tyske 1700-talsförfattaren Matthias Claudius. Han hade rätt.
För min del gick den senaste resan söderut, till Tanzania. Hade jag varit hälften så gammal och många gånger mer vältränad skulle jag kanske ha vågat mig på att bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Nu fick jag nöja mig med att betrakta det på avstånd.
Det sägs ju att om man ska skriva en bok om ett främmande land ska man göra det efter fjorton dagar, när man inbillar sig att man förstått allt, eller också vänta i fjorton år, tills kunskapen har mognat. En dryg vecka i Tanzania är inte mycket att skryta med men också en kort vistelse gör att jag förstår alla dem jag mött som talat med sådan värme om landet och om sin längtan dit.
Jag minns honom tala med stor kärlek om Tanzania.
— Elisabeth Sandlund
Allra mest gäller det Carl-Erik Sahlberg, prästen som byggde upp verksamheten i S:ta Clara kyrka. Det har gått tolv år sedan han gick i pension och nästan exakt tre år sedan han lämnade jordelivet. Men jag minns honom tala med stor kärlek om Tanzania, där han avsåg att verka så länge krafterna stod honom bi, och om ”Afrikas röda jord”, där han ville bli begravd. Så blev det också, mänskligt att döma alldeles för tidigt. På baksidan av hans gravsten står, i enlighet med hans önskan, en uppmaning: ”Mpokee Yesu”, ”Följ Jesus”.
Jag hann aldrig med att besöka Marangu i norra Tanzania medan Carl-Erik levde. Den här hösten var det hög tid att äntligen komma dit och se med egna ögon det många berättat om. För den verksamhet som Carl-Erik och hans fru Overa startade framför allt för att ge föräldralösa barn en chans till en trygg uppväxt, skolgång och en framtid, fortsätter. Någon lyx är det inte fråga om i Mokiccos familjehem, inte heller på förskolorna. Men på glädje och gästfrihet råder ingen brist. Räcker stolarna inte till lånar man av grannen och bjuder på det man har – hembakade maandazi (som är förvillande lika de friterade anisbröd min mamma brukade baka till jul och som hon kallade ”pitepojkar”) eller nyplockade bananer.
Tanzania är ett land med många utmaningar. Det gäller både ekonomi och politik och en befolkning med identitet i ett otal stammar mellan vilka det långt in i modern tid förekommit våldsamma stridigheter. För att inte tala om undermåliga vägar med livsfarlig trafik där tunga lastbilar med svaga motorer blandas med svärmar av motorcyklar där vare sig förare eller passagerare (inte sällan mer än en) bär hjälm. Och mycket annat. Ändå längtar jag redan tillbaka dit. Till den mänskliga värmen, till den självklara roll som barn i olika åldrar hade i söndagens gudstjänst, till den inställning som återspeglas i världens mest välkända fras på swahili – hakuna matata, det ordnar sig.
[ Carl-Erik Sahlberg är död - ”Talade aldrig om att han var sjuk” ]
