Det började så bra med den gröna storsatsningen i Skellefteå, som Northvolt valde som plats för sin batterifabrik. Människor från hela världen lockades att dra upp sina bopålar och bege sig till en stad i Västerbotten som få hört talas om och visste hur den uttalades, vid sidan av alla svenskar som såg chansen till ett framtidsjobb. Politiker på alla nivåer jublade. Få varningsflaggor höjdes när den gigantiska anläggningen började ta form. Nu har allt ändrats.
Oförklarliga dödsfall bland anställda var en tragisk upptakt till dagens situation när en stor del av arbetsstyrkan varslats om uppsägning, mänskliga tragedier utspelar sig och risken för konkurs är överhängande.
Blir berättelsen om Northvolt en variant på temat ”upp som en sol och ner som en pannkaka” eller kommer projektet att lyckas även om resan blev skumpigare än vad någon anat? Det får framtiden utvisa.
För mig, med 25 år som ekonomijournalist bakom mig, går tanken till flydda tider, alldeles speciellt till ett annat jättestort industriprojekt, Stålverk 80.Planerna offentliggjordes 1973. Statliga NJA skulle bygga ut sin anläggning i Luleå rejält för att öka förädlingen av järnmalmen från Malmfälten och skapa arbetstillfällen. Efterfrågan på stål i världen var stor, framgången sågs som given. Spadtag togs, mark- och huspriser i Luleå steg, orter i någorlunda närhet fick sin del av boomen.
Ett hus som muras en tegelsten i taget blir stabilt.
— Elisabeth Sandlund
Hösten 1976 tog det stopp. Högkonjunkturen hade avlösts av en stålkris i hela Europa, Sverige hade fått en borgerlig trepartiregering efter valet i september som drog i nödbromsen. Själv var jag nybliven reporter på Svenska Dagbladets näringslivsredaktion. Tillsammans med en mer garvad kollega skickades jag till min födelsestad Luleå för att intervjua den så kallade företagsdoktorn Ulf af Trolle som kallats in av NJA:s nya ledning för att rädda vad som räddas kunde. Det var inte särskilt mycket. Faktum är att Northvolt kunde ha hamnat i Luleå i stället för Skellefteå – där fanns det markområde som aldrig kom till nytta. Och nu satsas det både där och i grannstaden Boden stort på anläggningar för fossilfritt stål. Håll tummarna för att det slutar väl.
Vad lär vi oss av detta? Kanske att det bästa för att nå stabilitet inte alltid är att stora påsar med pengar ställs till förfogande. Det gäller inte bara i näringslivet utan också i kyrkan. När jag tar emot studiebesök i min kyrka, S:ta Clara, berättar jag om vår moderna historia, hur Carl-Erik Sahlberg på 1990-talet tillsammans med medarbetare och volontärer tog det ena lilla steget efter det andra. Ett hus som muras en tegelsten i taget blir stabilt. De senaste veckorna har jag till och med dristat mig till att jämföra med Northvolt.
[ Kyrkorna i Skellefteå: Tungt i staden efter storvarslet på Northvolt ]
