Det finns en gammal god tumregel för nyhetsjournalistik: När en idé, ett förslag eller en åtgärd presenteras som entydigt positiv är det läge att leta med ljus och lykta efter dem som påverkas negativt och låta dem komma till tals.
Det handlar inte om att svartmåla för svartmålningens egen skull utan om att efter bästa förmåga försöka skapa balans i rapporteringen.
En modifierad tumregel kan, tänker jag, tillämpas när kristna engagerar sig i politik. Även välgrundade politiska förslag som bedöms gynna samhället i stort har, nästan undantagslöst, avigsidor för många eller få medborgare. Det borde vara en viktig uppgift för den som vill följa Jesu uppmaning att se till ”dessa mina minsta” att fokusera på dem som drabbas när andra gynnas.
Gott om medaljer med skrovliga baksidor i svensk politik just nu.
— Elisabeth Sandlund
Det finns gott om medaljer med skrovliga baksidor i svensk politik just nu. Låt oss för ett ögonblick glömma diskussionen om åtgärderna är bra eller dåliga i sig och i stället inrikta oss på oönskade biverkningar.
Ta de nya visitationszonerna. Polisen säger att brott har förhindrats bland annat genom att vapen tagits i beslag. Det är naturligtvis utmärkt. Men vad händer med den unge mannen med utomnordisk härkomst som gång på gång, på väg till affären eller till fotbollsträningen, stoppas och muddras på grund av sitt utseende, sin klädsel eller sitt rörelsemönster? Vad sker med hans tillit, med hans framtidshopp, med hans ambitioner?
Eller den strama asylpolitiken som Tidöpartierna hävdar är absolut nödvändig. Även den som i princip håller med behöver fundera över om det är rimligt att konvertiter som bott i Sverige i åratal hotas av att bli skickade tillbaka till Iran. Eller att en dement 85-årig albansk kvinna vars döttrar vill låta henne leva sina sista år hos dem i Sverige låses in i förvar i väntan på den enkla biljetten till hemlandet.
Ett sista exempel är den utlovade skattesänkningen, reserverad för ”alla som arbetar eller har arbetat”, som statsministern uttryckt det i tal och skrift. Den arbetslinje som innebär att alla som kan jobba ska jobba kan ha mycket som talar för sig. Men måste den innebära att de lämnas åt sidan som redan lever på det existensminimum som det innebär att vara hänvisad till sjukersättning, utan förutsättningar att ta sig in på arbetsmarknaden, göra karriär eller spara ihop till en dräglig pension? Tro det eller ej, inflationen har gjort också deras matkassar lika mycket dyrare som det arbetande folkets.
Vem ser dem som lämnas åt sitt öde, vare sig det handlar om invandrarkillen, den dementa kvinnan eller personen med funktionsnedsättning? Om inte kristna politiker, debattörer, skribenter och till syvende och sist väljare tar det ansvaret kommer ingen annan heller att göra det.
[ Dokument: Pågår det ett paradigmskifte för det kristna civilsamhället? ]
