Efter 50 år av rasåtskillnadspolitik kunde Sydafrika gå till val på våren 1994. Ett år tidigare hade Nelson Mandela och FW de Klerk fått Nobels fredspris för att de två ledarna visat stort mod och brutit en ond cirkel av hat. Ledarskapet och maningarna till försoning räddade Sydafrika från en uppslitande och våldsam uppgörelse med apartheidpolitiken.
30 år efter det som blev landets första demokratiska val är socialdemokratiska ANC, African National Congress, fortfarande Sydafrikas främsta maktfaktor. Även om partiet gick tillbaka i det senaste valet är det ”business as usual” som gäller i utrikespolitiken. Det vill säga fokus på en ny multipolär världsordning med begränsat inflytande för västliga demokratier.
Vladimir Putins maktparti betecknas som ”en vän och långvarig allierad”.
— Lars Adaktusson
Att denna politik är problematisk visar det faktum att ANC vägrar att fördöma Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Öppet omfamnas i stället Vladimir Putins maktparti, United Russia, betecknat som ”en vän och långvarig allierad”. Liknande tillgivenhet har ANC över tid utvecklat med den kinesiska kommunistregimen och president Xi Jinping. När Xi förra året besökte Sydafrika välkomnades han som ”en sann vän”.
Den nära vänskapen kvitterades i veckan som gick, på plats i Peking rullades röda mattan ut för ANC och president Cyril Ramaphosa. Besöket var uppenbarligen hjärtligt, att döma av kommunikéerna hade gästen inget att säga om Kinas aggressiva utrikespolitik och hoten mot det demokratiska Taiwan. Inte heller om diktaturregimens förtryck av oliktänkande och folkmordet i Xinjiangprovinsen.
Att ANC väljer tystnad vad gäller en miljon uigurer som torteras och hålls inspärrade i interneringsläger, är talande. Samtidigt har den värderingsbefriade utrikespolitiken även tidigare visat sig ha allvarliga konsekvenser. Trots en arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen greps inte Sudans president, Omar al-Bashir, när han för några år sedan befann sig i Sydafrika. Medvetet bröt ANC-regeringen mot internationella åtaganden och lät al-Bashir komma undan, trots ett åtal för krigsförbrytelser och folkmord i Darfur.
Utan en skamlös dubbelmoral är det inte möjligt att skydda en för folkmord efterlyst despot och därefter indignerat smeta folkrättsbrott på det demokratiska Israel. Sydafrikas uppmärksammade anmälan till Internationella domstolen handlar om påstådda israeliska övergrepp i Gaza, men är i grunden ett sätt att gå Hamas ärenden. Sedan länge är stigarna upptrampade mellan Sydafrika och terrororsekten, vilket illustreras av att ANC valt att definiera massakern på civila israeler den 7 oktober som ”ett föga överraskande svar på brutaliteten hos bosättarnas israeliska apartheidregim”.
Det är utrikespolitik – när den är som sämst.
[ Lars Adaktusson: Barnäktenskap med nioåriga flickor kan bli verklighet i Irak ]
