År 1766 var Sverige det första land i världen som antog en tryckfrihetsförordning, vars ”pappa” för övrigt var en präst, Anders Chydenius från Österbotten. Den förblev inte ograverad särskilt länge men principen att var och en har rätt att i skrift uttrycka sig fritt och först i efterhand bli ställd till svars har hållits levande. Det är ett arv att vara stolt över. År 1992 tillkom yttrandefrihetslagen som ett komplement som täcker andra uttryckssätt.
Slut på historielektionen? Nej, inte alls. När svensk säkerhet i dagsläget är hotad på ett sätt som vi trodde att vi var förskonade från utmanas tryck- och yttrandefrihet. Exemplen är flera. Ett är den lag från 2023 om bland annat ”obehörig befattning med hemlig uppgift” som bryter den hittills strikt upprätthållna meddelarfriheten. Ett annat det färska utredningsförslaget om hur allmänna sammankomster ska kunna förbjudas och upplösas om det är ”sannolikt” att de påverkar Sveriges säkerhet på ett eller annat sätt.
Svensk säkerhet har varit hotad tidigare, i modern tid allra mest under andra världskriget. Det var en krävande situation för alla – svenska folket som helhet, politikerna och förstås även medierna. Den lag om förhandscensur som trädde i kraft våren 1941 kom aldrig att tas i bruk. Däremot vidtogs andra repressiva åtgärder som syftade till att inte utmana de krigförande parterna, i praktiken nästan enbart Hitlers Tyskland. Vissa tidningar fick inte transporteras på järnväg, andra fick besök på tryckerierna där upplagan togs i beslag.
Vår yttrandefrihet är värd att slå vakt om.
— Elisabeth Sandlund
Inledningsvis skedde ingripandena efter konkreta klagomål från en främmande makt som ansåg sig förfördelad. Men mycket snart gled det över till presumtion, alltså att myndigheterna förväntade sig att en artikel skulle kunna leda till en reaktion. Vissa tidningar fortsatte att utmana, andra hamnade i självcensur. Och, inte minst, förfaringssättet gjorde indirekt den svenska regeringen ansvarig för vad tidningarna skrev: Det gick inte att i relation till främmande makt hänvisa till pressens frihet.
Förtecknen är annorlunda i dag. Men riskerna med gummiparagrafer med ord som ”sannolikt” är desamma. Vår yttrandefrihet är värd att slå vakt om. Och det är en angelägenhet även för kyrkorna. När yttrandefrihetsexperten Nils Funcke kommenterar utredningsförslaget i SvD tar han som ett exempel ”en utomhusgudstjänst med fanatiska utfall mot islam”, som något som skulle kunna förbjudas i förväg eller stoppas när den pågår. Om vad som är fanatiskt eller inte kan meningarna förstås vara delade. Och risken är överhängande att de nya demokratikriterierna för stöd till trossamfund kan komma att tillämpas på ett sätt som inskränker yttrandefriheten även i kyrkorna.
