Kolumnen

I debatten nämns inte vilka som verkligen drabbas av 40-timmarsveckan

Detta hade kanske varit en självklar fråga för KD att driva, om de inte suttit i regeringen, skriver Elisabeth Sandlund.

Socialdemokraternas förslag att den lagstadgade arbetstiden i Sverige ska minska från 40 till 35 timmar och att processen ska inledas med försöksverksamhet för mindre grupper i arbetskraften har utlöst en våldsam debatt. Tonläget är högt på ömse håll. ”Århundradets frihetsreform”, heter det från socialdemokratisk sida. En katastrof för svensk ekonomi, hävdar såväl finansminister Elisabeth Svantesson som företrädare för näringslivet med eldunderstöd från exempelvis SvD:s ledarsida där rubriken löd ”Kortare arbetstid knäcker Sverige”.

Jag har faktiskt i dagsläget ingen bestämd uppfattning i sakfrågan. Men när förslaget, som med stor sannolikhet blir ett slagträ i den valrörelse som kulminerar vid den här tiden om två år, stöts och blöts är det en aspekt som hittills lyst med sin frånvaro. Den handlar om dem som inte arbetar – om barnen.

När marschen mot 40-timmarsveckan inleddes med successiva sänkningar under 1950- och 1960-talen fram till att slutmålet nåddes 1970 levde vi i ett annat samhälle än i dag. Den här perioden kännetecknades förvisso av att kvinnorna i ökad utsträckning kom ut på arbetsmarknaden men fortfarande år 1970 var skillnaden mellan mäns och kvinnors förvärvsfrekvens betydande, 90 mot 60 procent.

Ingen tyckte att det var konstigt att pappa gick till jobbet varje morgon och kom hem nio-tio timmar senare medan mamma var hemma med barnen för att kanske så småningom, när de blivit någorlunda självgående, börja arbeta deltid.

Kortare arbetstid för barnens skull.

—  Elisabeth Sandlund

Jämställdheten har sedan dess gått framåt med stora steg. Det ”nya normala”, målet för såväl facklig rörelse som politik, är att män och kvinnor ska förvärvsarbeta, helst heltid, och barnen tillbringa sina ”arbetsdagar” i förskola, skola och fritidshem.

Visst, vi har en generös föräldraledighet när barnen är riktigt små. Men när dagarna är slut återstår många år när föräldrarna behövs, som anknytningspersoner, som vägvisare i livet, som kärleksfulla famnar.

Det behövs inga avancerade kunskaper i matematik för att förstå att det så kallade livspusslet, ett uttjatat begrepp men likväl en realitet för varje barnfamilj, blir lättare att lägga om både föräldrarna jobbar sju timmar om dagen i stället för åtta. Och att det skulle betyda ännu mer för ensamstående föräldrar som lever med stressen att inte alltid vara den som lämnar först och hämtar sist på förskolan.

Alternativet, självvalt deltidsarbete, riskerar att bli en kvinnofälla med lägre inkomster, sämre karriärmöjligheter och, inte minst, effekter livet ut i form av låg pension.

Kortare arbetstid för barnens skull. Vilket parti skulle kunna tänkas ställa upp på den parollen? Javisst ja, KD sitter ju i regeringen nu. Då blir det nog svårt.

Fler artiklar för dig