Inte många ögon förblev torra, rapporterar brittiska Church Times om en debatt under den anglikanska kyrkans kyrkomöte för några veckor sedan. Efter starka och personliga inlägg från en rad ledamöter, däribland ärkebiskopen av Canterbury, antogs motionen med överväldigande majoritet, 312 röster för och endast fyra emot, av den Allmänna synoden.
Vad det handlade om? Ett ämne som borde vara lika brännande i Sverige som i England och som också aktualiserades i vårens biskopsbrev om livets början och livets slut, nämligen fosterdiagnostik. Anglikanska kyrkan har i och med Synodens beslut tagit på sig att utmana den utbredda uppfattningen att det är en tragedi som måste undvikas att låta ett barn med funktionsnedsättning komma till världen. Kyrkan ska arbeta för att den information som sjukvården ger till blivande föräldrar efter fosterdiagnostik ska vara allsidig och neutral och trycka på det offentliga samhället i syfte att förbättra stödet till familjer med barn med funktionsnedsättning. Och sist men inte minst – kyrkan själv ska på alla nivåer arbeta med att bättre än hittills stå upp för det okränkbara människovärdet hos barn med funktionsnedsättning.
Det går uppenbarligen att vara tydlig och balanserad på en och samma gång.
— Elisabeth Sandlund
De vittnesbörd som fick ögonen att tåras hos synodens ledamöter kom bland annat från domprosten Pete Spiers som föddes med en neurosedynskada. Han uttryckte sin tacksamhet över att hans föräldrar inte hade tillgång till fosterdiagnostik och därför slapp ta ställning till om han skulle få födas eller inte. Mary Bucknall, döv sedan födseln, vände sig emot tanken att det skulle vara bättre för en individ att slippa ett liv med funktionsnedsättning. ”Det finns en avsikt bakom att Gud skapar människor med funktionsnedsättning, nämligen att hans kärlek och omsorg ska bli tydlig för alla” sa hon.
Och ärkebiskopen Justin Welby berättade om dottern Ellie som är född med dyspraxi, en neurologisk funktionsnedsättning som påverkar rörelser och koordination. Han och hans fru tackade nej till fosterdiagnostik eftersom vården förutsatte att de skulle avbryta graviditeten om proverna visade någon avvikelse. ”I stället har vi fått 32 års familjeliv med vår exceptionellt värdefulla dotter”, förklarade han.
Det är bara att konstatera att anglikanska kyrkan ännu en gång visar vägen i en etisk fråga av stor betydelse. 2018 antog Allmänna synoden ett uttalande om det absoluta människovärdet hos personer med Downs syndrom, detta med anledning av att den ökade tillgången till icke-invasiva tester. Varken då eller nu kritiserar kyrkan vetenskapliga framsteg eller fördömer föräldrar som väljer att avsluta en graviditet. Det går uppenbarligen att vara tydlig och balanserad på en och samma gång.
[ Susanna Birgersson: Kommer det finnas något kvar av Västerlandet om 30 år? ]
