Då och då – senast när Joe Biden nyligen testades positivt för covid – påminns vi om att coronaviruset inte tillhör det förflutna. Det finns mitt ibland oss, i ständigt nya varianter för att lura det immunförsvar som vi har förvärvat.
Överraskande? Inte det minsta. Det var precis detta som experterna förutsade redan när pandemin rasade som värst, att viruset var här för att stanna men att det alltmer sällan skulle komma att leda till allvarlig sjukdom och död, med särskilt låg risk för dem som ser till att fylla på sitt vaccinskydd.
Vad som däremot överraskar mig är hur snabbt minnet av pandemin och dess effekter på både privat- och samhällslivet bleknat. De som själva varit svårt sjuka, kanske till och med drabbats av postcovid, och de som mist nära anhöriga glömmer förstås aldrig. Men generellt sett är det märkligt att något som var så genomgripande och dominerande i nyhetsflödet men också i det dagliga livet nu, bara tre-fyra år senare, känns så avlägset, nästan overkligt.
Jag tänker på alla de spaltmeter jag och andra skrev om vikten av att vaccinera sig, inte bara för sin egen skull utan för medmänniskornas. Och den ilska som det utlöste hos delar av läsekretsen med hatbrev och tillmälen på sociala medier som jag är glad att jag har glömt. Jag tänker också på hur vi i församlingarna kämpade med att inte ställa in utan ställa om, hur webbsända gudstjänster fick ersätta fysiska samlingar och vilka påfrestningar som smittorisken innebar för det diakonala arbetet. Gymnasieungdomar gick miste om gemenskapen i skolan. Äldre och funktionsnedsatta blev isolerade när drakoniska besöksförbud, ibland utan lagstöd, infördes över en natt. Och så vidare, och så vidare.
Gymnasieungdomar gick miste om gemenskapen i skolan.
— Elisabeth Sandlund
Jag tänker att vi rent allmänt har lättare att komma ihåg plötsliga, oväntade, dramatiska händelser än sådant som är processer. För egen del minns jag exakt hur jag en tidig morgon vårvintern 1986 fick reda på att Olof Palme mördats (vår sexåring hade satt på tv:n för att se barnprogram och väckte oss). Däremot går minnesbilderna av pandemins effekter ihop. Jag skulle behöva googla för att ta reda på när de olika restriktionerna infördes, lyftes bort och återinfördes och leta i kalendern för att konstatera när jag fick den första vaccinsprutan.
När pandemin härjade som mest upplevdes den som det värsta som hänt ”i mannaminne”. Men hur långt är ett mannaminne? Bokstavligt talat borde det vara genomsnittlig livstid, alltså uppemot 85 år. Jag hittar obekräftade uppgifter om att den framstående nationalekonomen Joseph Schumpeter sagt att mannaminnet är sex månader. Det ligger nog närmare sanningen.
[ Elisabeth Sandlund: Skillnaderna mellan rika och fattiga områden en tankeställare ]
