Genomförda val, vare sig det handlar om sådana till riksdag, region och kommun eller till EU-parlamentet, triggar den lilla statistiknörd som bor inom mig och som jag ofta lyckas dölja.
Statistik kan vara lömskt. Det mesta går att bevisa beroende på hur man väljer att göra sina jämförelser och det finns ju till och med ett talesätt som säger att det finns tre grader av lögn – lögn, grov lögn (förstärk med valfritt kraftuttryck) och statistik.
Med det sagt vågar jag mig ändå på att göra en jämförelse mellan de två valdistrikt som jag har närmast kontakt med, dels det där jag själv bor, ett välmående medelklassområde i närförorten Bromma, dels min dotters i utanförskapsområdet Tensta ungefär en mil bort.
I mitt närområde röstade 20 procent på Moderaterna mot 5 procent i min dotters valdistrikt. Hos oss fick Vänsterpartiet 8 procent, hos henne 37 procent. Till de stora olikheterna hör benägenheten att rösta. Valdeltagandet i Västerled 9 nådde hela 58,2 procent. I Spånga 11 röstade däremot bara 30,5 procent.
Om vi har ett område med välutbildade personer men med låg medelinkomst tyder det på en outnyttjad kapacitetsreserv.
— Elisabeth Sandlund
Den som söker socioekonomiska förklaringar behöver inte gräva så djupt. I Bromma som helhet har 23 procent av invånarna utländsk härkomst, i Tensta 90 procent. Medelinkomsten i Bromma (och då ingår de mer välbeställda villaområdena) ligger på över en halv miljon kronor om året. I Tensta når man bara upp till knappt hälften.
Också när det gäller utbildningsnivå, en annan förklaringsfaktor, finns en skillnad. Men den är faktiskt inte lika extrem. I Bromma har förvisso hela 93 procent av den vuxna befolkningen minst gymnasieutbildning. I Tensta är andelen lägre men ändå så hög som 66 procent.
För mig blir det en tankeställare. Om vi har ett område med välutbildade personer men med låg medelinkomst tyder det på, för att uttrycka det i tekniska termer, en outnyttjad kapacitetsreserv. Eller mer mänskligt formulerat: många män och kvinnor som inte får chansen att hitta sin plats i arbetslivet och fullfölja sina ambitioner. Och på köpet bidra till att bygga ett starkare samhälle.
Två professorer, Hans Lööf vid KTH och Andreas Stephan vid Linnéuniversitetet, presenterade nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter intressanta forskningsresultat. De har analyserat hur flyktingar som kom till Sverige under åren 1980 – 1996 klarat sig på arbetsmarknaden och funnit att de, utom i de allra mest välbetalda yrkena, i snitt tjänar mer än jämnåriga inrikes födda. Deras slutsats är att rimligen också senare års flyktingar har samma möjlighet att bidra med sin kompetens och därmed stärka den svenska ekonomin. Men då krävs att såväl mottagande som integration fungerar.
