Den dödsdömde svenske läkaren och KI-forskaren, Ahmadreza Djalali, inleder en hungerstrejk i det ökända fängelse där han hållits inspärrad i över åtta år. Det är lätt att förstå hans förtvivlan och djupa besvikelse över att ha blivit exkluderad från den fångutväxling med Iran som genomfördes i mitten av juni.
Lika glädjande som det är att Johan Floderus och Saeed Azizi återförenats med sina familjer i Sverige, lika plågsamt är det att tvåbarnspappan Ahmadreza Djalali finns kvar i den iranska diktaturens dödscell. Fångutväxling länder emellan är ingen enkel sak, när utväxlingen innebär benådning av den folkmordsdömde bödeln Hamid Noury, blir moraliska överväganden än mer komplicerade.
Mot den bakgrunden bör försiktighet gälla i omdömen och slutsatser. Ändå finns frågetecken vad gäller det svenska agerandet som behöver rätas ut. Varför var det inte ett villkor för att över huvud taget förhandla med Iran att samtliga tre svenskar inkluderades? Varför accepterades den felaktiga uppfattningen att Djalali inte är svensk medborgare?
Att det senare beskrivits som ett faktum är illavarslande och principiellt problematiskt. Accepterar regeringen att auktoritära regimer som den i Iran definierar vem som är svensk får det konsekvenser även i andra konsulära ärenden. Både vad gäller Dawit Isaak i Eritrea och Gui Minhai i Kina vägrar respektive diktaturer att erkänna de fängslades medborgarskap i Sverige.
Tydlighet och kännbara sanktioner mot den iranska regimen ett måste.
— Lars Adaktusson
Till skillnad från fallet Djalali har sittande svenska regeringar genom åren krävt att Isaak och Minhai omedelbart ska friges. När jag som riksdagsledamot, i en interpellation till dåvarande utrikesministern Ann Linde, frågade varför den regering hon företrädde inte krävde frigivning av Djalali, blev jag kallad till utrikesdepartementet.
I september 2020, i departementets avlyssningssäkra rum, informerades jag om orsaken. Utan att gå in på hemligstämplade uppgifter fanns utifrån redogörelsen endast bräckligt stöd för UD:s hållning. Särskilt om den rättsprincip ska tillämpas som innebär att en anklagad är att betrakta som oskyldig tills motsatsen bevisats i en rättssäker process, av en oberoende domstol.
Till detta synsätt har även internationella experter och institutioner anslutit sig. Bland dessa finns FN, Amnesty, Europaparlamentet, 135 tidigare nobelpristagare samt ledningen för Karolinska institutet. Samtliga betraktar Djalali som oskyldig och har under lång tid krävt en ovillkorlig frigivning.
Självklart borde även den svenska regeringen göra det. I den intensifierade diplomati som nu krävs är tydlighet och kännbara sanktioner mot den iranska regimen ett måste. Fler märkliga turer i hanteringen av det tragiska fallet Djalali vore förödande.
[ Lennarth Hambre: Fångutväxlingen var problematisk men helt nödvändig ]
