Det finns företeelser som lockar fram det sämsta i människan, som får oss att glömma Andens frukter och i stället hemfalla åt motsatsen, allt det som köttet ger. Inte nödvändigtvis otukt, liderlighet eller trolldom utan sådant mer vardagligt som Paulus räknar upp i samma bedrövliga lista – strider, ofördragsamhet och vrede.
På Paulus tid fanns inga cyklar. Men om det hade gjort det är jag övertygad om att han hade varnat galaterna, särskilt de i storstaden Ancyra, för detta fortskaffningsmedels osvikliga förmåga att få även den frommaste kristna att glömma att arbeta på att bli mer lik Jesus.
Ja, jag är själv cyklist. Sedan några år tillbaka susar jag till och med fram på en elcykel som gör att också Stockholms broar med lätthet kan betvingas.
Jag gillar att cykla. Ändå är jag sällan så arg som när jag sitter på sadeln – arg på medcyklister utan motor som blockerar min framfart, arg på lycraklädda medelålders män som tränar för Tour de France på väg till jobbet och som inte drar sig för att köra om på fel sida, arg på gångtrafikanter som utan konsekvenstänk kliver ut i cykelbanan, arg på bilister som tror att högerregeln och vita streck i gatan är till för andra än för just dem. Jag plingar med ringklockan och hytter med näven. Och det händer att jag vrålar: ”Se dig för.” ”Kör inte om när du möter.” ”Det här är en cykelbana.” Sådant hjälper dock föga mot min mer institutionella ilska, den som riktar sig mot Stockholms stad, som hävdar att cyklande är bra och ska uppmuntras men som alldeles för sällan följer upp med säkra – och breda – cykelbanor och tydlig skyltning.
Inga tår som inte befinner sig på pedaler göre sig besvär där cyklar framförs.
— Elisabeth Sandlund
Och det är inte bara jag som är arg. Gångtrafikanter är arga på cyklister. Bilister är ännu argare. När det nyligen meddelades att en bokstavligt talat livsfarlig sträcka cykelväg nära där jag bor äntligen, efter hur många tillbud som helst, ska breddas och rätas ut exploderar sociala medier av hätska utfall om hur bortskämda och hänsynslösa cyklister gynnas på biltrafikens bekostnad.
Man kan fundera på mekanismerna bakom. Jag tror att det delvis handlar om omognad. I storstäder där cyklandet varit utbrett länge finns en annan hållning, inte nödvändigtvis mer kärleksfull. Jag minns en promenad i Amsterdam när jag råkade sätta ner inte foten men tåspetsen på cykelbanan. En kakofoni av ringklockor och ilskna rop utbröt. Turisten skulle lära sig vad som gäller. Inga tår som inte befinner sig på pedaler göre sig besvär där cyklar framförs.
Andens frukter mognar som bekant långsamt. Jag inser att nästa cykeltur är ett lämpligt tillfälle att träna på några av dem, förslagsvis tålamod, vänlighet och, inte minst, självbehärskning.
[ Elisabeth Sandlund: "Lämna bort henne, glöm och gå vidare" ]
