Kolumnen

Varför granskas inte Vänsterpartiet?

Professionell journalistisk kan inte idka selektivt ansvarsutkrävande, skriver Lars Adaktusson.

Inför valet till Europaparlamentet ägnades stort medieutrymme åt partier som ansågs löpa risk att hamna under fyraprocentsspärren. Spekulationerna gick ut på att två eller tre partier kunde åka ur parlamentet, att flera av partiledarna hängde löst och att ett dåligt resultat för Liberalerna skulle kunna leda till regeringskris.

Som brukligt byggde rapporteringen på en uppsjö opinionsundersökningar, gjorda av skiftande institut med skiftande metoder. Gemensamt för dem alla var dock en osedvanligt stor andel osäkra väljare, var tredje tillfrågad uppgav i vissa mätningar att de inte bestämt sig för vilket parti de skulle rösta på.

Att stora nyhetsredaktioner, trots detta, väljer att dra långtgående slutsatser och krisstämpla specifika partier är milt uttryckt anmärkningsvärt. Lika anmärkningsvärt är det att medierna i en viktig valrörelse endast selektivt genomför det ansvarsutkrävande som i grunden definierar professionell journalistik.

När Vänsterpartiet på valnatten kunde jubla över det bästa valresultatet på 20 år hänger det samman med flera faktorer. Utan att förringa betydelsen av en väl genomförd valkampanj, är det sannolikt att utebliven mediegranskning är en av dessa faktorer.

Dubbelmoralen och principlösheten firade triumfer.

—  Lars Adaktusson

Faktum är att Vänsterpartiet i decennier har motarbetat det europeiska samarbetet. Oavsett om detta genom åren stavats Efta, EG eller EES har vänstern stretat mot och dogmatiskt beskrivit samverkan som ett redskap för kapitalet. Sedan Sverige blev EU-medlem 1995 har partiet försökt stoppa ytterligare utvidgning och aktivt försvaga unionen.

Trots detta har Jonas Sjöstedt under denna valrörelse kunnat lägga ut texten om sitt partis stora betydelse för såväl europeisk säkerhet som det gemensamma klimatarbetet. Att ingetdera hade existerat med vänsterns politik har inte hindrat Sjöstedt från att läxa upp sina motståndare för passivitet och för att samarbeta med partier med tveksam historia.

Att vänsterpartisterna själva sitter i den grupp i Europaparlamentet som bland andra rymmer Moskvatrogna och kommunister, är i Sjöstedts värld oproblematiskt. Det tycks det också vara att dessa partier i sin fientlighet mot Israel bidrar till att sprida antisemitism och relativisera terror.

I samband med massakern den 7 oktober förra året avslöjades att Vänsterpartiet under många år kanaliserat ekonomiskt stöd till DFLP, en av de grupper som deltog i massmordet på oskyldiga israeler. När den svenska riksdagen i februari 2022 beslutade att stödja Ukraina med vapen, röstade Vänsterpartiet först nej.

Så agerar det parti som nu gjort sitt bästa val på 20 år. Dubbelmoralen och principlösheten firade triumfer, medan det i medierna handlade om Jonas Sjöstedts ”stora popularitet och charm”.

Fler artiklar för dig