År 1986, när vår yngsta dotter just hade fyllt tre år, fick vi besked av läkarna att det både vi och vården tolkat som att hon ”var lite sen i utvecklingen” i själva verket handlade om en livslång funktionsnedsättning. Vi hade nog anat att det kunde förhålla sig på det viset men levt på hoppet att det inte fanns något att oroa sig för.
Min svärmors reaktion var snabb och otvetydig: ”Då får ni lämna bort henne, glömma och gå vidare. Nu är hon liten och söt men snart blir hon ohanterlig. Ni måste tänka på storasyster så att inte hennes liv också blir förstört. Det finns experter som vet hur ‘sådana där’ ska skötas. Och du är bara 35, ni kan skaffa ett barn till.”
Chockad är bara förordet för vad jag kände. Men när jag fick klart för mig bakgrunden förlät jag svärmor. Hennes senaste erfarenhet på området härrörde från 1940-talet när hon själv blev mamma till tre barn. Vid ett av tillfällena fick en väninna ett barn med, sannolikt, Downs syndrom. Då, och flera decennier framåt i tiden, var det just dessa argument som vården använde: ”Lämna bort, glöm, gå vidare. Det är bäst så, för alla parter.”
Chockad är bara förordet för vad jag kände.
— Elisabeth Sandlund
Vi som i dag, på 2020-talet, oförtrutet hamrar på spiken att den banbrytande rättighetslag som heter LSS måste återupprättas och följas behöver påminnas om att den tid när situationen var oändligt mycket sämre inte är så avlägsen. I en nyutkommen bok, Lämna bort barnet och glöm ger Margareta Persson som har ett långt engagemang i funktionsrättsrörelsen en omskakande och upprörande bild av den vanvård som fick fortgå år ut och år in på institutioner och sjukhus.
Många röster kommer till tals, både från sådana som själva varit utsatta och från personer i deras närhet. Vissa kan berätta om personal som gjorde skillnad, några om fosterfamiljer som blev en trygg hamn, andra om livslång rotlöshet. Det som saknas är direkta vittnesbörd från föräldrar som mer eller mindre villigt fattade beslutet att lämna bort barnet. Att ingen velat ställa upp på intervju är ett bevis så gott som något på att det handlar om en historia med många offer.
Men nu är det ju annorlunda. Barn med funktionsnedsättning har samma rätt som alla andra att växa upp i sin familj, i lyckliga fall med det extra stöd från det offentliga samhället som krävs för att de ska utvecklas och deras föräldrar orka. Tidigare generationers snedvrida resonemang har vi lämnat bakom oss.
Eller? Vilka argument får dagens blivande föräldrar höra när fosterdiagnostiken visar ett oönskat resultat och den bortre tidsgränsen för abort närmar sig? ”Hur vill ni göra? Behålla eller inte behålla? Tänk på att det blir jobbigt för er och för syskonen. Och gravid kan man ju bli igen.”
[ Jonas Helgesson: Hade jag fötts tidigare hade jag själv spärrats in ]
