Kompositören Stefan Nilsson, som för ett år sedan fick dödshjälp hemma i sitt sovrum ville att hans död skulle bli ett slagträ i debatten. Så säger Lotta Nilsson, änka efter Stefan Nilsson i Tom Alandhs starka dokumentär som sändes i SVT förra veckan.
Att inte bli berörd av Stefan Nilssons öde är omöjligt. Några månader innan han svalde en smoothie med de dödliga preparaten hade han fått besked om att det han led av var ALS i galopperande form som i hans fall orsakade svåra smärtor. Genom egna kanaler fick han kontakt med personer – uppenbarligen sjukvårdskunniga och med förskrivningsrätt – som administrerade dödshjälpen. I dokumentären beskrivs hans död, som utan ironi kan benämnas ”välregisserad”, i lyriska ordalag.
Berörande – ja. Argument för dödshjälp – nej. Enskildas öden som slagträ är kontraproduktiva eftersom den diskussionen behöver kalla fakta mer än varma känslor. Därför är det bra att Statens medicinsk-etiska råd, Smer, kompletterat sin kunskapsöversikt från 2017 med en rapport om det internationella läget. Smer tar inte ställning, inte heller i form av att rekommendera att en utredning tillsätts, utan vinnlägger sig om neutrala formuleringar. Såväl förespråkare som motståndare kommer att hitta argument för sin sak. Att antalet fall av dödshjälp genomgående ökar i de länder som infört lagstiftning kan ju exempelvis tolkas både som att det funnits ett stort uppdämt behov och som att möjligheten överutnyttjas, rent av missbrukas.
Riksdagens socialutskott har just slutbehandlat de motioner som vill att dödshjälp ska utredas i syfte att bli tillåtet. Vad utskottet kommit fram till är än så länge okänt men klarnar när betänkandet blir offentligt och i riksdagsdebatten i mitten av juni.
Vad utskottet kommit fram till är än så länge okänt.
— Elisabeth Sandlund
Ett är i alla fall klart. I dagsläget är dödshjälp – vare sig den administreras av vårdpersonal eller utförs av patienten själv med hjälp av läkarförskrivna preparat – inte tillåten. Det var därför polisen ryckte ut med full styrka till Stefan Nilssons hem efter att hans hustru rapporterat till ASIH att deras patient nu var död. Och det är därför det är så upprörande att läsa Expressens reportage om ”dödsänglarna”, personer som i skydd av anonymitet systematiskt villfar människors önskan om dödshjälp. Det är illa nog när det görs ideellt, men enligt Expressen finns även en organisation som kräver ekonomisk ersättning för sin insats.
Att man ogillar svensk lagstiftning och driver på för en förändring är fullt tillåtet, till och med önskvärt i ett demokratiskt samhälle. Men att ta saken i egna händer och agera utifrån sin ståndpunkt i strid med lagen är något helt annat. Inte minst när det bokstavligt talat handlar om andras liv och död.
