Det vore fantastiskt om Europas politiska ledare, efter andra världskriget och murens fall, kunde agera så att krig och historiska övergrepp aldrig upprepas. Tyvärr är det inte så. Rysslands storskaliga invasion av Ukraina är en dyster påminnelse om att den mänskliga destruktiviteten lever och frodas.
Att militärt våld i Europa inte är någon omöjlig tanke kunde jag själv konstatera i mitten av 1990-talet när jag för SVT:s räkning var utsänd att rapportera från krigets Bosnien. Jag fanns på plats när européer dödade och dödades, i det belägrade och svårt sargade Sarajevo såg jag ett europeiskt samhälles totala sönderfall.
Krigen i före detta Jugoslavien illustrerar ondskans konsekvenser, men också nödvändigheten av samarbete och politisk dialog. Sedan länge kan vi konstatera att EU aktivt och effektivt bidrar till säkerhet och stabilitet. I det Europa som genom historien präglats av motsättningar, plågats av diktaturer och delats av järnridån har fred blivit ett gemensamt mål.
För egen del var det i rollen som korrespondent som förståelsen för det europeiska samarbetets betydelse växte fram. Att 1994 finnas på ja-sidan i folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap kändes viktigt, men det var i perspektivet av kriget och upplevelserna i Bosnien som den djupare innebörden av Europas gemenskapsbygge stod klar.
Ju närmare valdagen, desto fler kritiska utspel.
— Lars Adaktusson
Freds- och demokrativisionen, som i det kontinentala Europa framhållits och uppskattats mer än i Sverige, är för min del det bärande argumentet för Europeiska unionen. När det 2012 offentliggjordes att EU hade tilldelats Nobels fredspris möttes beskedet på sina håll av invändningar och raljanta kommentarer, trots det enträgna arbete som i decennier bidragit till försoning mellan nationer och folk.
I den valrörelse inför Europaparlamentsvalet som nu är i gång borde detta vara i fokus. Fortsatt gemensam kraftsamling för det ukrainska folket och sammanhållna åtgärder mot den ryska regimen blir av allt att döma den kommande mandatperiodens viktigaste fråga. Mot den bakgrunden vore det illa om de partier som länge verkat för att försvaga Europasamarbetet får sätta tonen i debatten.
Så har det dessvärre varit i tidigare EU-valrörelser, med populistisk retorik och ovidkommande argument har partierna i det närmaste tävlat om att distansera sig från EU. Ju närmare valdagen, desto fler kritiska utspel och ifrågasättanden av överstatligt samarbete.
Väljarna är inte längre betjänta av detta, valåret 2024 behövs det politiska partier och ledare som inser att vår tid är fylld av existentiella hot och samhällsproblem som ingen nation klarar att hantera på egen hand. Hade inte Europeiska unionen funnits, hade vi omedelbart behövt skapa den.
