En av Sveriges mest förekommande Iranexperter påstod nyligen i SVT:s Agenda att Iran inte hade något annat val än att angripa Israel med hundratals raketer och drönare. Efter att för första gången ha attackerat israeliska mål från eget territorium skulle regimen i Teheran inte kunna uttrycka det bättre. Det militära angreppet på Israel framställs närmast som nödvändigt.
Nu är emellertid inte Iran vilken nation som helst. När det gäller mänskliga rättigheter och demokrati är utvecklingen i landet katastrofal. Brutalt och systematiskt utsätts kvinnor, minoritetsgrupper och regimkritiker för diskriminering och förföljelse. Som en cynisk paradox tycks år av förbättrade diplomatiska relationer och internationellt besöksutbyte ha följts av ökat inhemskt förtryck och fler avrättningar.
Till detta ska läggas regimens destabilisering av Mellanöstern. Mer än något annat land bidrar Iran som regional stormakt till militärt våld, politisk oro och mänskligt lidande. Sedan länge är de styrande ayatollorna i Teheran världens främsta finansiärer av internationell terrorism. Pengar och vapen slussas till Hamas och Hizbollah, men också till milisgrupper och islamistiska rörelser i Jemen, Syrien och Irak.
[ Ledarpodden: Iran och Israel – blir det ett storkrig? ]
I flera avseenden handlar detta om disparata krafter, såväl religiöst som politiskt. Det djupa hatet mot Israel och målet att jämna den judiska staten med marken, har de dock gemensamt. Antisemitismen och föraktet för människovärdet ingår i såväl den militanta islamismens, som jihadismens och terrorismens dna.
Ayatollorna i Teheran världens främsta finansiärer av internationell terrorism.
Att inte ta till sig detta, att inte se Irans centrala roll och ansvar för den destruktiva utveckling som präglar Mellanöstern, är att förtränga fakta. Lägg därtill att detta handlar om en regim som satt lögnen i system och vid upprepade tillfällen fört världssamfundet bakom ljuset när det gäller landets kärnteknikprogram. För egna politiska syften drar sig ayatollorna heller inte för att ta utländska medborgare som gisslan, svenskarna Johan Floderus och Ahmadreza Djalali är två exempel.
I debatten må så kallade experter putsa på den iranska regimens fasad. Det verkliga förhållandet att detta handlar om en av världens värsta diktaturer och det allvarligaste hotet mot fred och säkerhet i Mellanöstern, är dock svårt att dölja. När israelerna häromdagen svarade på det militära angreppet från den islamiska republiken, är det i det perspektivet agerandet ska ses.
På samma sätt som i kriget mot Hamas agerar Israel för att förebygga och ytterst förhindra nya attacker mot den egna befolkningen. Det vill säga fortsätta den existentiella kamp som inleddes i samma ögonblick som staten Israel utropades i maj 1948.
[ Arne Lapidus: Bedrägligt lugn i Israel efter attacken mot Iran ]
