Nu är dagen strax inne när talmannens klubba faller i riksdagens bord med beslut om betänkandet ”Förbättrade möjligheter att ändra kön”. Riksdagsdebatten och omröstningen på onsdag är slutpunkten på en process där diskussionens vågor har svallat högt, otippade allianser ingåtts, sprickor blottats inom parti efter parti och allmänheten antagligen blivit allt mer förvirrad för varje oväntad vändning.
Om det inte rörde ett så allvarligt tema med en (sannolikt) så bedrövlig utgång skulle det vara frestande att kalla det hela en politisk fars. Åtminstone bör händelseförloppet ge stoff till en och annan statsvetenskaplig avhandling i framtiden.
Men om vi lägger sakfrågan åt sidan väcker riksdagsbehandlingen principiella frågor som handlar om vår demokrati i allmänhet och förtroendet för våra folkvalda i synnerhet.
Riksdagen skulle i princip lika gärna kunna bestå av bara 19 ledamöter.
— Elisabeth Sandlund
Det fanns en tid när partipiskorna inte var obefintliga men där de då och då lades åt sidan. I vissa ärenden, ofta kallade samvetsfrågor, släpptes ledamöterna fria att rösta efter övertygelse. Alkoholfrågor var ett typiskt område, besluten om den nya abortlagen 1974, om hjärndödskriteriet 1987 och om registrerat partnerskap 1994 är andra exempel. Den riksdagsledamot vars samvete sa något annat än vad riksdagsgruppens majoritet stannat för hade all rätt i världen att följa den inre rösten och inte gruppledarens.
Det är intressant att konstatera att personvalsfunktionen vid denna tid var i stort sett obefintlig. Väljaren röstade på parti, inte på person. Från och med valet 1998 har personvalsinslaget stärkts väsentligt. Absurt nog har det samtidigt blivit så att om man kryssar kandidat NN därför att hen står för ens värderingar är risken stor att man blir besviken när partidisciplinen tar över. För nu är det den som gäller, utan pardon.
Partipiskans vänner är en stark sammanslutning tvärs över alla partigränser. Och de har delvis rätt. Det skulle råda ständigt parlamentariskt kaos om alla riksdagsledamöter i alla frågor alltid röstade som de själva tyckte. Då vore det omöjligt att träffa politiska uppgörelser, om exempelvis budget, ja faktiskt att få till stånd en regering som inte kastas av taburetterna så snart den har tillträtt.
Så vill samvetets vänner inte heller ha det. Men diskussionen i transfrågan visar med önskvärd tydlighet att detta är en fråga där partipolitiska ideologier spelar en underordnad roll och där röstningen borde släppas fri. Hur det skulle sluta? Det får vi aldrig veta. Men som det är nu skulle riksdagen i princip lika gärna, med i runda slängar bibehållen proportionalitet, kunna bestå av bara 19 ledamöter. Och det gillar nog inte heller partipiskans vänner.
[ Roland Utbult: Vågar ledamöterna i Sveriges riksdag rösta efter egen övertygelse? ]
