För 15 år sedan ratificerade Sverige FN:s Funktionsrättskonvention och är därmed skyldigt att följa den. Nyligen var det dags för regeringen att stå till svars inför kommissionen i Genève, vid en granskning som senast gjordes 2014. Ansvarig minister, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M), lämnade med kort varsel återbud och valde att i stället åka till Skövde för att vara med när Natoflaggan hissades där. Delegationen var ändå mans- och kvinnostark, men hade påtagliga problem med att ge klara besked på de punkter som den väl pålästa kommissionen ställde frågor om. En skarpt kritisk rapport är att vänta – en pinsamhet för ett land med hög svansföring.
Att FN tar Sverige i örat lär dock knappast hjälpa Magnus Flodin i Alingsås, som Dagenläsarna fått möta på nyhetsplats. Han har en svår kronisk sjukdom och dessutom epilepsi. Så länge han fick personlig assistans hade han ett drägligt, till och med gott, liv. Sedan den drogs in är han sängbunden och helt beroende av insatser från sina närstående.
Gliporna i det sociala skyddsnätet vidgas allt mer.
— Elisabeth Sandlund
Den som har ett uns av medkänsla i kroppen blir berörd av Magnus öde. Och det ligger nära till hands att tänka att han är undantaget som bekräftar regeln att de skatter vi betalar för att upprätthålla vårt välfärdssamhälle av världsklass används där de bäst behövs. Tyvärr, det är precis tvärtom. Gliporna i det sociala skyddsnätet vidgas allt mer. LSS, den lag som ska garantera att personer i Magnus situation får det stöd de behöver för att ”leva ett liv som andra” med ”full delaktighet i samhället”, är stark på papperet men gröps ur bit för bit.
[ Därför har så många förlorat sin personliga assistans ]
I Magnus fall fattades beslutet att han inte längre omfattades av lagen, eftersom hans sjukdom inte ansågs ge tillräckligt allvarliga konsekvenser. Många andra får avslag på avslag när de ansöker om de insatser som lagtexten ger dem rätt till. Åtskilliga lever med skräck för omprövning som ställer livet på ända trots att förutsättningarna att klara sig på egen hand inte har förbättrats. Eller också säger kommunen: ”Ja, du har rätt till gruppbostad men tyvärr, vi har inga platser och inga satsningar på gång.” Det har gått så långt att vissa kommuner budgeterar för de vitesbelopp som de måste betala om de inte verkställer sina beslut. ”Det handlar om lagtrots”, slog Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, fast på ett webbinarium i FUB:s regi nyligen.
Lagtrots är allvarligt för dem som drabbas. Men det är också allvarligt för samhället i stort eftersom det riskerar att påverka det allmänna rättsmedvetandet. För varför ska jag som medborgare leva ett laglydigt liv när myndigheterna sätter sig över regelverken?
