Kolumnen

Utan öppen nattvard hade Gud kanske aldrig kunnat nå mig den där gudstjänsten

Ingen tvekan råder om att Nima Motallebzadeh har en tydlig, för att inte säga extrem, nattvardssyn, skriver Elisabeth Sandlund.

Pastorns och församlingsplanteraren Nima Motallebzadehs debattartikel i Dagen där han förespråkar en strikt begränsning av tillträdet till nattvardsbordet har väckt starka känslor. Också jag, ett med debattörens terminologi ”spädbarnsbegjutet syskon”, reagerade.

Det är uppfriskande med debattörer som inte går som katter kring het gröt utan argumenterar kraftfullt för sin sak. Ingen tvekan råder om att Nima Motallebzadeh har en tydlig, för att inte säga extrem, nattvardssyn. Och för honom förefaller det uteslutet att det skulle kunna finnas något värde i andra syner på nattvarden.

Jag tänker att det är lätt att vi kristna syskon hakar upp oss på sådant som är just ”syner”, olika betraktelsesätt och traditioner, och glömmer att det avgörande är att vi är överens om det som är riktigt viktigt. Det är illa nog att det leder till både sorg och strid i de kristna leden. Ännu värre är att vi bryter mot ett tydligt påbud från Jesus Kristus själv – att vara ett för att världen ska tro. Vi har inte en chans att nå ut med evangeliet om vi inte anstränger oss om enhet och kärlek oss emellan.

Vi behöver inte tycka lika i allt. Men vi måste visa varandra respekt.

I en katolsk kyrka sitter jag kvar i bänken. Kom jag till Nima Motallebzadehs kyrka skulle jag självfallet avstå från att vara en del av nattvardens gemenskap. På samma vis förtjänar min lutherska nattvardssyn respekt. Också den kopplar samman dop och nattvard. Problemet, sett ur Motallebzadehs perspektiv, är ju bara att vi lutheraner menar att dopets djupaste innebörd är att Gud handlar, vare sig det är ett litet ovetande barn vars huvud begjuts eller en person som i vuxen ålder väljer att låta sig döpas. Gjort är gjort, en gång för alla. Dopet kan lika lite upprepas som det kan tas tillbaka. Och dopet öppnar vägen till nattvardsbordet

Denna text hade (kanske) aldrig blivit skriven om jag själv inte stött på en inkluderande nattvardssyn och drabbats av det oväntade på min dotters konfirmation för snart 25 år sedan. I en kristen gemenskap där nattvarden är förbehållen en inre, troendedöpt krets hade Gud inte haft en chans att göra tydligt för mig att jag haft fel ett helt vuxenliv när jag förnekat honom. (Kanske, därför vi väl ändå får hoppas att Gud hittat en annan metod.)

För mig är nattvarden ett uttryck först och främst för min gemenskap med Jesus Kristus. Att dela bröd och vin med andra som är på plats är inte oväsentligt. Men långt viktigare är gemenskapen med alla kristna syskon – pingstvänner, katoliker, lutheraner, baptister – de som gått före, de som är samtida och de som kommer efter. Det är för att ge denna tanke fysisk gestalt som altarringen i en luthersk kyrka inte är en sluten ring utan öppen i båda ändarna.

Fler artiklar för dig