I dag, fredagen den 8 mars, är det den internationella kvinnodagen. Det är också den dag som min mamma skulle ha fyllt 100 år. Så gammal blev hon inte men vi fick fira hennes 90-årsdag ett par månader innan hon, mätt på år, gick ur tiden.
Vilket Sverige var det hon föddes i? 1924 är knappast det man brukar kalla ett märkesår. Fredsoptimismen efter världskrigets slut 1918 rådde, 1930-talets ekonomiska kris kunde inte anas. På hösten gick män och kvinnor till valurnorna. För de senare var det för andra gången, sedan kvinnlig rösträtt införts 1921. Fyra kvinnor, tre socialdemokrater och en konservativ, invaldes i andra kammaren. I Första kammaren satt ”Kerstin den första”, Kerstin Hesselgren, för Liberalerna.
I regeringen lyste kvinnorna med sin frånvaro ända fram till 1947. (I dag är det snudd på varannan damernas, 11 kvinnor och 13 män.)
Att en kvinna år 1924 skulle vara hög chef i ett stort företag fanns inte på kartan. 99 år senare, i fjol, utgjordes 28 procent av börsbolagens ledningsgrupper av kvinnor. Andelen vd:ar var betydligt lägre, 12 procent. Så sent som på 1990-talet hade dock endast ett börsbolag, tillika det allra minsta, en kvinnlig vd. Men visst fanns det kvinnliga företagare. Just 1924 startade teckningslärarinnan Estrid Ericson sin tennverkstad med tillhörande butik, det som blev designföretaget Svenskt tenn.
År 1924 fanns en rad yrken som var ”kvinnliga”, som småskollärarinna eller sjuksköterska, eller åtminstone möjliga för kvinnor. Men endast en minoritet av kvinnorna förvärvsarbetade. 70 procent av Sveriges befolkning på drygt 6 miljoner bodde på landsbygden och där var arbetsuppgifterna i jordbruk och hushåll ofta givna. Dit hörde omsorgen om barnen i en tid före föräldraledighet, förskola och rätt till vab. Varje kvinna födde i snitt 2,6 barn – betydligt fler än dagens extremt låga 1,5.
[ Debatt: Jämställdhetsfrågan bordläggs ständigt – då göder vi en ohälsosam församlingskultur ]
Till avdelningen stora förändringar hör förväntad livslängd. Kvinnor födda 1923 levde i snitt till 74 års ålder, män till 67 år. För de barn som föddes i fjol var siffrorna betydligt högre och skillnaden mycket mindre – 92 år för kvinnor och 90 år för män.
Och hur var det i den kristna sfären? Frikyrkorna, som redan på 1800-talet varit föredömen i jämställdhet, var starkare än någonsin med uppskattningsvis uppemot 6 procent av svenska folket som medlemmar. Sedan gick det utför till dagens nivå på runt 2 procent. I Svenska kyrkan var i princip alla med – antalet muslimer i Sverige kunde räknas på ena handens fingrar – och där var den manliga dominansen överväldigande.
Hundra år av förändring och, mestadels, förbättring. Men utmaningarna är inte över. Ett samhälle där män och kvinnor lever, verkar och utvecklas sida vid sida, där alla får komma till sin rätt och nå sin fulla, av Gud givna, potential – låt det vara en målbild, inte en ouppnåelig utopi.
[ Josefin de Gregorio: Moderna kvinnor längtar efter den snälla sortens maskulinitet ]
