”Du är i Tensta nu, damen. Så här är det hos oss. Men det får man ju aldrig höra om”.
Där hade du fel, du räddande ängel som tog hand om mig när jag mot bättre vetande genat över den glashala skolgården för att vinna ett par minuter i tid. Du kunde ju inte veta att jag redan då, där jag låg på marken och jämrade mig, tänkte att om detta måste jag berätta, i alla fall för Dagens läsare.
Ska man ramla, ta emot sig med armen och få axeln ur led ska man nämligen göra det i Tensta. Eller i något av våra andra så kallade utanförskapsområden, där mycket elände frodas – men där också människokärleken bor och det är en självklarhet att ställa upp när någon behöver hjälp.
Knappt hade jag tagit mark, den där fredagseftermiddagen för ett par veckor sedan, så var den första ängeln på plats. En ung man hade lovat sin mamma att följa lillasystern till gymnastiken men hojtade omedelbart till henne: ”Du får gå in själv, jag måste hjälpa tanten här.” Han, som just börjat plugga till sjuksköterska, vek inte från min sida förrän ambulansen kom 45 minuter senare efter han hade ringt 112 tre gånger: ”Hon ligger ju här och fryser.”
Ska man ramla ska man nämligen göra det i Tensta.
— Elisabeth Sandlund
Det tog inte en minut förrän fler änglar samlats runt mig, alla män med ursprung i länder långt borta. En av dem avblåste ett sammanträde och skickade i väg några yngre killar för att hålla utkik efter ambulansen. Några andra sprang bort till en lokal i närheten och återvände med filtar och kuddar. Utan dem hade min kroppstemperatur varit ännu längre än de 35,2 grader som gjorde det omöjligt att sätta en nål för smärtlindring förrän på sjukhuset.
När ambulansen äntligen dök upp (ett hjärtlarm hade kommit emellan) materialiserade sig en hel härskara av änglar som lyfte mig från marken upp på båren. Ja, det gjorde ont i armen. Men i hjärtat var det desto varmare.
Detta är också Tensta. Och det är den bild av en utpekad förort som växt sig allt starkare under de mer än 15 år som jag har haft anledning att vistas där regelbundet eftersom det är i Tensta som min dotters gruppboende råkar ligga. Jag är inte naiv, jag förnekar inte existensen av kriminalitet, droger, gängbildning, förtvivlade föräldrar, förtryckta kvinnor, unga som inte ser någon framtid. Men det finns en annan sanning. Och den behöver också komma upp till ytan.
Under årens lopp när jag på ledarplats i Dagen ofta intagit en så positiv hållning till en generös migrationspolitik att delar av läsekretsen upprörts har jag då och då fått ilskna samtal: ”Du vet inte vad du talar om, du bor säkert i ett fint område. När var du i Tensta senast?” Gärna avslutat med en fnysning. Och sällan har jag varit så belåten när jag, helt sanningsenligt, har kunnat svara: ”I förrgår. Och jag ska dit igen i övermorgon.”
