Minns ni februari 2022? Putin laddade upp för attacken mot Ukraina, Europa förberedde sig för det värsta, diskussionerna startade om hur ukrainska flyktingar skulle tas emot. Dåvarande statsministern Magdalena Andersson (S) var tydlig med att Sverige skulle ta minsta möjliga ansvar. Men när kriget var ett faktum och EU:s massflyktsdirektiv togs i bruk var det en självklarhet att också vårt land skulle ställa upp så länge det behövdes.
”Så länge det behövdes.” Jag kan inte frigöra mig från tanken att man utgick från att detta krig skulle bli en snabb affär, att flyktingarna skulle kunna återvända hem, sannolikt inte till ett fritt Ukraina utan ett underkuvat, och att vårt åtagande därför skulle bli kortvarigt.
Så blev det inte.
Med västvärldens stöd och av egen kraft bjuder Ukraina ett motstånd av oanad kraft. Inte så få av flyktingarna har gett upp och rest hem, ett antal har lämnat Sverige och sökt skydd på andra håll. Men många är kvar. Och dem behandlar vi inte som hårt prövade medmänniskor, som lever ett liv i oro för framtiden, utan som något som katten släpat in och dumpat på vår hallmatta.
Är du flykting från Ukraina har du uppehållstillstånd. I motsats till andra som inte klarat de allt högre kraven från migrationsmyndigheterna behöver du inte gömma dig och leva i skräck att bli inlåst i väntan på avvisning. Du har till och med rätt att jobba – om du har lyckats hitta ett arbete. Men om du har barn (och det har många) är det säkrast att de inte blir snuviga. För utan de magiska sista fyra siffrorna har du inte rätt att vabba.
Tak över huvudet får du. Men därutöver förväntas du klara livhanken – mat, kläder, läkemedel, blöjor, transporter och allt annat – på 71 kronor om dagen. Inte under en vecka, inte under en månad, utan under överskådlig framtid. Är du mamma med två barn mellan fyra och tio år sträcker sig generositeten till 157 kronor. Beloppen är desamma som för trettio år sedan. Att det finns något som heter inflation verkar vara helt bortglömt.
Regeringen är stenhård.
— Elisabeth Sandlund
Regeringen är stenhård. Migrationsministern hävdar att ukrainarna hellre vill kunna bli folkbokförda och att den möjligheten ska öppnas på sikt när det finns en lösning på detta komplicerade problem. Men hur kan det vara ett antingen eller? Höjd dagersättning nu och folkbokföring sedan. Det är svårt att tänka sig att en enda av de ukrainare som nu köar i kyrkor och på andra håll för att få en matkasse, ett blöjpaket och en varm jacka skulle tacka nej.
Civilsamhället har sagt ifrån, liksom oppositionspartierna och många opinionsbildare av olika kulör. En majoritet av svenska folket anser enligt en färsk undersökning att ersättningen bör höjas, inte bara för ukrainarna utan för alla asylsökande. Än finns hopp att det bultar hjärtan av kött och blod, inte av sten, i vårt land.