Äntligen tryckte biskopsmötet på klarknappen (för att travestera Selma Lagerlöfs inledning till Gösta Berlings saga och utan minsta antydan om att biskoparna på något vis skulle leda tankarna till vare sig den försupne prästen, den kraftfulla majorskan eller den ondsinte brukspatronen). Men biskopsbrevet om livets början och livets slut har varit på gång länge och efterlängtat av oss som sett värdet av att Svenska kyrkan kliver in i debatten framför allt i frågan om dödshjälp.
Biskopsbrevet är ingen pamflett i någon av de fyra sakfrågor som det tar upp – fosterdiagnostik, abort, organdonation och dödshjälp. Inte heller är det ett remissvar på en statlig utredning. Biskoparna riktar sig i första hand till präster och diakoner för att ge dem redskap att bearbeta svåra etiska frågor och i förlängningen ge samtalsstöd och själavård. Det har en teologisk utgångspunkt. Utifrån en evangelisk-luthersk människosyn formuleras fyra etiska principer som blir vägledande.
Avsnittet om abort kommer att väcka debatt. De som hoppats att biskoparna skulle ta avstånd från den hållning som Svenska kyrkan tidigare gett uttryck förr, att fostret, innan det är livsdugligt, är en ”människa i vardande” och att abort därför måste vara en möjlighet, blir besvikna. Men det är värt att påpeka att biskoparna, utan att använda ordet ”nollvision”, talar om att ”idealet” är att ”aborter inte ska vara nödvändiga”.
I dödshjälpsfrågan pekar alla de fyra etiska vägvisarna i samma riktning, menar biskoparna. Respekten för människans värde tar sig i livets slutskede uttryck i att lidandet i dess olika former lindras. Att ta ansvar för medmänniskan innebär att vårdpersonal och närstående inte backar utan står kvar in i det sista. Att se till barnens bästa ger de vuxna en viktig uppgift att besvara deras frågor om lidande och död. Och rättviseprincipen handlar inte minst om att arbeta för att en god palliativ vård ska vara tillgänglig för alla.
En extra guldstjärna vill jag ge biskoparna för att de också lyfter fram den oron för att legaliserad dödshjälp riskerar att påverka synen på människor med funktionsnedsättningar och leda till ett outtalat krav på att deras liv ska förkortas för att de ska ”slippa lida”. Samma aspekt tar de även upp i resonemanget om riskerna kring fosterdiagnostik.
Vi som står för livshjälp (ett uttryck som också används i biskopsbrevet) behöver allt eldunderstöd vi kan få. Därför är biskopsbrevet välkommet. Det är inte sista ordet i frågan, vare sig generellt eller från Svenska kyrkan. Men det förtjänar att läsas, begrundas och tas spjärn emot – inte bara av dem som innehar vigningstjänster. Vi är ju, som bekant, alla lemmar i Kristi kropp och har ett ansvar att reflektera och ta ställning.
