Det finns röda skynken i samhällsdebatten, ämnen där en från majoriteten avvikande hållning inte ens får antydas för att inte utlösa raseri, förakt och deplattformering. Ett sådant är frågan om abort. Det var en gång när begrepp som ”två skyddsvärda individer”, ”förebyggande åtgärder mot oönskade graviditeter” och rent av ”nollvision för aborter” inte väckte ilska utan kunde debatteras sakligt och lugnt. Om detta hörde vi inte mycket när riksdagens samtliga partier i förra årets valrörelse tävlade om att gå i bräschen för kravet på att rätten till abort ska skrivas in i grundlagen. I december 2024 ska den parlamentariska kommitté som ser över denna och andra tillägg och ändringar lägga fram sitt förslag.
I en sådan tid är det både uppfriskande och nödvändigt att kristna röster vågar lyfta frågan om de ofödda barnens rätt till liv. Årets upprop – med stor ekumenisk bredd bland de 46 undertecknarna – inför Livets söndag tredje advent är på många sätt värt att berömma. Uttryckssättet är tydligt men ändå ömsint och präglat av medlidande. Fokus ligger inte enbart på abortfrågan utan även den ack så heta dödshjälpen lyfts in.
Trist att uppropet missade chansen att hamra även på den spiken.
— Elisabeth Sandlund
Då är väl allt gott och väl? Inte riktigt. Den eller de som hållit i pennan och de som skrev under vandrade rakt in i samtidsklimatets gillrade fälla när de uppmanar kristenheten att, inte bara nu på söndag utan året om, värna ”om människans inneboende värdighet”.
Värdighet? Ja, det är oerhört viktigt. Alla människor förtjänar att behandlas med värdighet, alldeles oavsett hur deras omständigheter ser ut. Men är det verkligen det grundläggande? Är inte värdighet, som kan ta sig olika uttryck beroende på individen, något som springer ur det som är absolut och omöjligt att rucka på – människans inneboende värde?
De som argumenterar för att vi ska tala om värdighet brukar framföra att ordet värde leder tankarna till ekonomi och prislappar. Men själva poängen är ju att den prislapp som bildligt talat hänger runt varje människas hals bär en och samma symbol, den liggande åttan, som markerar att värdet är oändligt, omätbart stort.
Och kristna vet att det är så, inte därför att något internationellt organ har slagit fast det eller därför att det står i Regeringsformen (där det faktiskt görs en korrekt skillnad mellan alla människors ”lika värde” och individens ”värdighet”). Nej, det är Gud själv som har ritat dit tecknet för oändlighet när han skapade oss alla till sin avbild, hur ofullkomliga vi än är.
Därför har kristna ett särskilt ansvar att hålla fast vid att det är människovärdet som är absolut och borde vara okränkbart. Trist att uppropet missade chansen att hamra även på den spiken med kraft och övertygelse på Livets söndag.
[ 46 kristna ledare: Människolivets värdighet har stegvis devalverats ]
