Att personliga berättelser engagerar vet alla som arbetar med medier. Livs levande människor vars blick vi får möta och vars öde vi får ta del av väger tyngre än aldrig så mycket fakta och statistik. Och det är inget fel med det, tvärtom uppmuntrande att vi, i en kall och hård värld, är intresserade av varandras livssituation. Nackdelen är att det är lätt att hamna i det dike som heter ”anekdotisk kunskap”, att slutsatser dras utifrån enstaka exempel.
Den risken är överhängande i en av de diskussioner som ständigt puttrar under ytan och som då och då blommar upp, den om huruvida Sverige i likhet med allt fler andra länder ska införa dödshjälp. Det är inte osannolikt att vi just nu befinner oss i uppblomningsfasen. Åtta motioner i frågan har väckts i riksdagen och är under behandling i socialutskottet, som Ledarpodden berörde i sitt senaste avsnitt. Sex av åtta partier – alla utom S och KD – vill att en utredning tillsätts. C säger ja till dödshjälp redan innan frågan är utredd. Statens medicinsk-etiska råd, SMER, kommer med en rapport i början av nästa år.
[ Frida Park: Tvärsäkert prat om dödshjälp skrämmer mig ]
Och personliga berättelser saknas inte. Dagens Nyheter har i starkt gripande artiklar berättat om Pernilla Wallin, drabbad av en obotlig muskelsjukdom, som har bestämt sig för att bocka av punkterna på sin ”bucket list” för att sedan bege sig till den schweiziska dödshjälpskliniken och sätta punkt. Hon ser det som sin uppgift att arbeta för att Sverige inför dödshjälp och är beredd att dra saken inför Europadomstolen så att inte bara hon utan också andra ska få lagstadgad rätt att med läkarhjälp få avsluta sina liv.
Det är lätt att hamna i det dike som heter “anekdotisk kunskap”
— Elisabeth Sandlund
En Lex Pernilla, alltså. Ungefär som det för snart två år sedan argumenterades för en Lex Natthiko, sedan den ALS-drabbade tidigare buddistmunken Björn Natthiko Lindeblad svalt den dödsbringande drycken.
Det vore djupt olyckligt. Frågan om dödshjälp måste behandlas sakligt, med vässade argument och alla fakta på bordet. De personliga berättelserna, vare sig det handlar om människor som inte fått adekvat vård i livets slutskede eller om sådana som planerar att avsluta sitt liv med läkarhjälp, behöver därutöver kontras med berättelser om hur ett värdigt slut på livet kan gestalta sig utan dödshjälp men med god palliativ vård.
Sådana historier har varit en bristvara. De som har fått dö en god död kan liksom inte avge rapport. Men det betyder inte att berättelserna inte finns. Mikaela Luthman, erfaren palliativläkare på Stockholms sjukhem, har nyligen utkommit med boken Om döendets vardag (Artos). Hon varvar saklig information om vård i livets slutskede med just berättelser som, om uttrycket tillåts, levandegör det goda döendet ur såväl patientens, läkarens som de anhörigas synvinklar. Det är precis vad som behövs just nu.
