Bland det mest intressanta som finns är att höra om människors vägar fram till en kristen tro. Självklart är det bara en, Jesus Kristus, som är Vägen, Sanningen och Livet. Men fram till den punkt där detta står klart finns hur många vägar som helst, lika många som det finns människor. Det är därför som personliga berättelser är så spännande, inte därför att de är desamma utan därför att de är olika. Ofta finns det något att känna igen sig i. Och även om de är helt annorlunda än vår egen kan vi spegla oss i dem och konstatera att Guds fantasi när det gäller att nå människor är lika outtömlig som outgrundlig.
Nyligen berättade Emmy Stiernblad i en intervju i Dagen om sin resa från att ha avfärdat kristen tro som ointressant till att omfamna den med hull och hår. En aha-upplevelse fick hon när hon lyssnade till Joel Halldorfs och Patrik Hagmans samtal i Läsarpodden. ”Jag hade ingen aning om att det fanns en kristen, intellektuell elit”, sa Emmy.
En del läsare blev uppretade över uttryckssättet. Ordet ”elit” väcker alltid starka känslor. Men jag fick en tydlig flashback, en återkoppling till min första tid som kristen hösten 1999.
Ordet “elit” väcker alltid starka känslor.
— Elisabeth Sandlund
Bokköpare har vi alltid varit, min man och jag. Men hur många böcker vi än har i hyllorna (och i ärlighetens namn även i en och annan trave) så saknades fram till den tidpunkten böcker om kristen tro. Jag minns inte längre var jag köpte den första men jag kommer mycket väl ihåg vilken det var, Anders Sjöbergs guide till evangelierna Vem är den mannen? som utkommit året innan. Den tog en gång för alla död på min uppfattning att kristna människor är enkelspåriga och, för att uttrycka det rått, enfaldigare än andra. Jag insåg att det var fullt möjligt att helhjärtat bejaka den kristna tron och samtidigt vända och vrida på texterna och idka liknande källkritik som den jag skolats i av nitiska professorer i historia.
Missuppfattningar om kristen tro och kristna är legio. Andra varianter är sådant som att kristen tro nog kan vara bra för människor i mindre utvecklade delar av världen men ett passerat kapitel i vårt högteknologiska samhälle eller att Gud var någon man trodde på för länge sedan, när man inte visste bättre. Eller att man inte ska missunna svaga och bräckliga personer den krycka som tron kan innebära men att den som är stark och kapabel inte behöver Gud utan klarar sig på egen hand.
Visst behöver vi lära oss att bemöta sådant, både med goda argument och med våra egna berättelser. Men jag tänker att det till syvende og sist är Gud själv som sänder aha-upplevelser i vår väg, vare sig det sker i form av böcker eller poddar eller något annat.
[ Emmy Stiernblad: Jag visste inte att det fanns en intellektuell kristen elit ]
