Det drar ihop sig till EU-val igen. Än så länge märks det mest när pikanta personfrågor tilldrar sig uppmärksamhet, som Anna Maria Corazza Bildts partibyte från M till L eller KD:s petning av Sara Skyttedal från valsedelns förstaplats.
Frågan är hur stor uppmärksamhet valet får när det börjar dra ihop sig till promenaden till vallokalen söndagen den 9 juni. Och hur stort det svenska valdeltagandet blir den här gången. Trenden har förvisso varit positiv, från blygsamma 39 procent 1999 till hyfsade 55 procent senast det begav sig 2019. Men gapet till hur det ser ut i riksdagsvalen är fortfarande stort. Det är en klen tröst att Sverige trots allt ligger något över genomsnittet för hela EU på 51 procent.
Det ligger ett skimmer av paradox över den svenska inställningen till och intresset för EU. Eller EEG som unionen ju hette när diskussionen om ett svenskt medlemskap tog fart på allvar 1990, delvis i skuggan av den finanskris som härjade under decenniets första år. (Vi som var med minns när Riksbanken höjde marginalräntan till 500 procent i ett desperat försök att försvara den fasta växelkursen för kronan.)
På den tiden, innan Sverige var medlem, ökade bevakningen av det som skedde i Bryssel kraftigt och möjligen lite yrvaket. Medierna insåg att det var viktigt för svenska folket att få reda på vilka beslut som fattades och hur de skulle komma att påverka oss.
Att krokiga gurkor och små jordgubbar skulle förbjudas tillhör myternas värld.
— Elisabeth Sandlund
Det var förstås en alldeles riktig bedömning. Det paradoxala ligger i att intresset minskade när Sverige blev medlem efter en rådgivande folkomröstning i november 1994 där ja-sidan segrade med knapp marginal (52,3 procent). I stället gick vi in i en fas där EU fick skulden för både det ena och det andra och ibland blev något att skylla på. Att krokiga gurkor och små jordgubbar skulle förbjudas tillhör myternas värld, liksom att bönder som hade häckande svalor i sina ladugårdar måste se till att avliva dem. Själv fick jag i början av 2000-talet höra av en kommunal tjänsteperson att EU hade förbjudit gemensamma måltider på gruppbostäder. Det stämde förstås inte. Och det var inte Socialstyrelsen heller som låg bakom något sådant dekret.
Den fasen har vi i stort sett lämnat bakom oss, även om berättigade suckar över byråkrati och onödiga omkostnader stundom hörs. Men vad har den ersatts av? Knappast ett balanserat och sunt EU-intresse, där vi inser att mycket som EU gör och inte gör kan och ska diskuteras men att utgångspunkten måste vara att vi är och förblir medlemmar. Och att EU är viktigare än någonsin i en tid när Europa behöver hålla ihop, inte minst när det gäller att visa en enad front mot Putins maktanspråk som tagit sig brutalt uttryck i anfallskriget mot Ukraina.
[ Elisabeth Sandlund: Signalpolitik, inget annat än signalpolitik ]
