Det är inte fel att politiker skickar signaler som visar i vilken riktning de vill att samhället ska utvecklas. Tvärtom, det är ett omistligt inslag i ett demokratiskt samhälle som öppnar för motförslag och diskussion.
Signalpolitik är något annat. Åtgärder, som i sig kan vara utmärkta, mindre bra eller rent av urusla, lyfts fram och ges en dignitet som vida överstiger deras reella betydelse. Ett färskt exempel bjöd Liberalernas partiledare Johan Pehrson, tillika arbetsmarknads- och integrationsminister, på när han på bästa debattplats i DN stolt meddelade att hans parti fått gehör för kravet på att dra in statsbidraget till etniska organisationer i den höstbudget som presenteras i nästa vecka. Varken mer eller mindre än 19 miljoner kronor ska omfördelas till syften som bättre främjar integrationen i det svenska samhället.
Miniräknaren slår bakut och börjar visa konstiga kombinationer av siffror och bokstäver när jag försöker räkna ut hur stor andel av statens budget det handlar om. Procent och promille förslår inte, här talar vi om ett värde på nanonivå.
Signalpolitik, inget annat än signalpolitik!
Miniräknaren slår bakut och börjar visa konstiga kombinationer av siffror och bokstäver.
— Elisabeth Sandlund
För visst kan man ifrågasätta om staten överhuvudtaget ska bidra till föreningslivet, vare sig det handlar om kultur, idrott, religion eller något annat som medborgarna frivilligt väljer att engagera sig i. Det är en diskussion i sig. Och ingen tvekan bör råda om att den bristfälliga integrationen, resultatet av decenniers försummelser över hela det partipolitiska spektrumet, är ett av våra stora samhällsproblem. Men här krävs krafttag av en helt annan dignitet än att Ungerska riksförbundet mister en halv miljon eller Finlandssvenskarna går miste om 350 000 kronor. (Sverigefinnarna klarar sig, eftersom de utgör en nationell minoritet där det är ett plusvärde att modersmålet bevaras). Till det kan läggas att de utvärderingar som MUCF fortlöpande gör pekar på att de etniska organisationernas arbete faktiskt främjat integrationen, inte motverkat den.
Signalpolitik kommer i många former. När statsministern på presskonferensen om det förstärkta jobbskatteavdraget proklamerade att det inte är ett hot utan ett löfte att det ska löna sig mindre att leva på bidrag är budskapet riktat till dem som har möjlighet att arbeta och lyfta lön. Förhoppningsvis går det fram – det är lätt att hålla med om att den som kan jobba också ska jobba liksom att den som har arbetat ett långt yrkesliv ska ha en anständig pension. Men signalen är lika tydlig, och djupt smärtsam, till dem med förvärvad eller medfödd funktionsnedsättning som inte har chansen att välja annat än ett liv i ekonomisk utsatthet. Hur mycket de än anstränger sig.
[ Elisabeth Sandlund: En verklighetsförankrad rädsla för terrordåd är helt nödvändig ]
