Det gick så gradvis att det nästan inte var märkbart. Men våren 2022, samtidigt som det som i vida kretsar setts som ett oomkullrunkeligt faktum, ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, visade sig vara fullt möjligt att överge började ordet ”allianslöshet” dyka upp i politiska tal och debattartiklar. Och nu, när medlemskapet i Nato tycks vara inom nära räckhåll bara inte den turkiske despoten ändrar sig igen, har det blivit så vanligt att ingen reagerar längre.
Alliansfrihet eller allianslöshet, spelar det någon roll? Ja, ord har betydelse. Jämför skillnaden mellan att tala om ”ansvarsfrihet”, det varje styrelse hoppas på inför bolagsstämman eller årsmötet, med att benämna något som ett exempel på ”ansvarslöshet”. Frihet är positivt, löshet negativt. Har språkbruket kanske medverkat till den radikala omsvängningen i den svenska opinionen genom att det tillstånd som Sverige befunnit sig i antytts vara mindre bra, rent av dåligt?
Frihet är positivt, löshet negativt.
— Elisabeth Sandlund
Det är en fråga av, som det heter, akademiskt intresse. Nu är vi på väg in i Nato och står därmed inför ett paradigmskifte av ännu större dignitet än det migrationspolitiska. Många steg kommer att tas och åtskilliga frågetecken behöva rätas ut. Det är ett misstag att tro att den processen underlättas av att det som har varit målas i mörka färger. Lika illa är det om skillnaden mellan förr, det alliansfria tillståndet, och nu, Natomedlemskapet, påstås vara liten, nästan försumbar, även om det stämmer att Sverige och svenskarna i själ och hjärta varit en del av den västra hemisfären. Och att samarbetet med Nato inletts även före ansökan om medlemskap i maj i fjol.
Sanningen är att den svenska alliansfriheten har tjänat oss väl. Vi har, mot alla odds, klarat oss undan krig och krigsliknande tillstånd under generationer. Visst finns det mycket i den svenska politiken under andra världskriget som kan ifrågasättas när det granskas i efterhand, när vi sitter inne med facit. Men faktum är att samlingsregeringens politiker lyckades med sin i särklass viktigaste prioritet, att undvika att Sverige drogs in i kriget.
Och visst finns det mycket att säga om den svenska naiviteten gentemot länderna i östblocket under järnridåns era. Men i kraft av sin alliansfrihet har Sverige också då och då kunnat tjäna som en brygga mellan stormakterna och med trovärdighet om än med otillräckligt resultat arbeta för nedrustning.
Det är fullt möjligt att acceptera, bejaka eller gilla (stryk det som ej önskas) att Sverige blir ett Natoland och samtidigt se på den epok vi lämnar med både uppskattning och vemod. Att hålla två tankar i huvudet är, som alltid, något att sträva efter.
