Kolumnen

Konfirmandernas kritik visar att Svenska kyrkan har en hel del att ta tag i

Dagens konfirmander vill höra om Jesus, skriver Elisabeth Sandlund.

Låt oss få höra om Jesus! Enligt en färsk undersökning från Svenska kyrkans enhet för forskning och analys, som Dagen presenterat på nyhetsplats, är det ropet i psalm 46 som skallar från den knappa femtedel av Sveriges 15-åringar som väljer att gå och läsa. Dagens konfirmander drivs inte av tradition eller slentrian utan av att de vill få ett underlag för att kunna ta ställning till om den kristna tron är något för dem, för att använda sin frihet ”att säga ja till Gud och säga nej” som det heter i en annan älskad psalm (289).

Det är riktigt goda nyheter som Svenska kyrkan och andra samfund som ordnar konfirmationsläsning behöver ta på samma allvar som ungdomarna ger uttryck för. Inte genom att återvända till forna tiders korvstoppningsundervisning, där risken att göra bort sig inför släkt och vänner under det avslutande förhöret utgjorde ett hotande svart moln, men genom att ta tonåringarna och deras frågor på allvar.

Det har å andra sidan alltid varit viktigt, även i den avlägsna forntid på 1960-talet när mer än 80 procent av ungdomarna konfirmerades. För egen del vände jag Gud, den kristna tron och kyrkan ryggen efter att gång på gång ha mötts av standardsvaret från en alltmer utmattad präst: ”Ja, Elisabeth, vi människor ska inte förstå allt.” Det råkar ju vara helt korrekt men var knappast det bästa sättet att möta kunskapstörsten hos en vetgirig tonåring som fick för sig att kristen tro inte hade några svar alls att komma med, i alla fall inte på hennes frågor.

Kristen tro handlar om en ständigt pågående pingismatch mellan hjärna och hjärta.

—  Elisabeth Sandlund

Uppfattningen att konfirmationsundervisningen under de senaste decennierna i stort sett enbart har handlat om allmänna livsfrågor och mycket lite om kristen tro är sannolikt en grov överdrift, en nidbild. Men om det är som det uttrycks i rapporten, att konfirmanderna konstaterat att man visserligen talar en del om Bibelns Jesus men utan att göra klart vilken betydelse han har i dag, för det egna livet, finns det en hel del att ta tag i.

Det innebär inte att den svartvita världsbild som hör tonåren till ska bejakas till den grad så att ett nytt mörkt moln lägrar sig över konfirmandernas huvud – ”om jag inte säger ja till Jesus nu när jag har fått min chans är det kört”. Om inte annat är jag ett bevis på motsatsen.

Inte heller är patentmetoden att ösa på med mer teori. Kristen tro handlar om en ständigt pågående pingismatch mellan hjärna och hjärta, där bollen ibland tar vägen ända ner i maggropen. Konfirmandledare som lyckas förmedla detta till ungdomarna, inte minst genom att dela sina personliga berättelser, har förutsättningar att både väcka deras nyfikenhet och släcka den törst som fått dem att anmäla sig till konfirmationsläsningen. Vilken fantastisk möjlighet!

Fler artiklar för dig