Säga vad man vill om den inrikespolitiska situationen i Sverige men ett är säkert – den ger framtida forskare i statsvetenskap och modern historia en riklig mängd stoff att gräva ner sig i. Det finns ju sådant som i stunden förefaller märkligt och närmast obegripligt men där den verkliga bilden inte klarnar förrän i efterhand, ibland i närtid tack vare grävande journalistik men inte sällan först när arkiv blir tillgängliga, dagboksanteckningar blir offentliga och memoarer har skrivits.
Ska vi gissa att ett ämne där dagens gungfly av spekulationer i sinom tid förvandlas till sanningens säkra mark kommer att gälla regeringens beslut att tillfälligt avkorta mandattiden för ledamöterna i universitetens och högskolornas styrelser från tre år till 17 månader? Det kan verka som en petitess, av intresse bara för en snäv krets av akademiker som vill förskansa sig i sina elfenbenstorn. Men det stämmer inte. Utbildningsminister Mats Perssons (L) märkliga förklaring gör att åtgärden ger anledning att på bred front hissa varningsflagg.
Persson har alldeles rätt i att säkerhetsläget för Sverige är allvarligt och att den högre utbildningen kan vara utsatt för infiltrationsförsök från främmande makter. Då behövs kraftfulla åtgärder på studs. I stället säger sig regeringen vilja hantera problemet med att i slutet av år 2024 byta ut ledamöter i styrelserna. Som bland många andra Dagens gästkrönikör Marie Demker, professor i statsvetenskap i Göteborg, påpekat är det inte ens styrelserna som har det operativa ansvaret i säkerhetsfrågor.
Nu har nytt vatten flutit under Riksbron.
— Elisabeth Sandlund
Motiveringen är med andra ord tunn som nattgammal is. Det sannolika skälet är i stället att regeringen – eller snarare dess samarbetsparti SD – vill förse styrelserna med ledamöter av ”rätt” kulör i förhoppningen att de ska kunna påverka högre utbildning och forskning.
[ Elisabeth Sandlund: Inte kan det väl vara skräp med svenska folket? ]
Det talas mycket om armlängds avstånd mellan politikerna, som beslutar om ekonomiskt stöd, och kultursektorn, som får använda det utan politisk styrning. Som Agne Furingsten påpekade i en debattartikel i Dagen nyligen skulle det vara välgörande med samma synsätt för kyrkornas del. För universitet och högskolor är behovet av frihet så grundläggande att det inte ens borde behöva diskuteras.
Eller som Mats Perssons partikamrat högskole- och forskningsministern Tobias Krantz och dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) uttryckte det 2010 när alliansregeringen genomförde autonomireformen, som syftade till att öka oberoendet: “/U/niversitets och högskolors grundläggande uppgift /är/ att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen”.
Så var det då. Nu har nytt vatten flutit under Riksbron.
[ Agne Furingsten: Varför får kultur provocera men inte religion? ]
