Hårdare domar, strängare straff, minskad möjlighet till avkortad fängelsetid. Förslagen om hur Sverige ska få bukt med brottsligheten är många. I fjolårets valrörelse tävlade politikerna om att visa sig mest hårdföra av alla och i Tidöavtalet konkretiserades ett antal av tankarna.
Sverigedemokraternas idé att byta namn på Kriminalvården till Straffverket är inte en av dem som har vunnit gehör. Ännu. Ändå sätter den fingret på en riktigt öm punkt: Hur ska samhället se på den som har begått ett brott? Handlar det om att låsa in och om inte kasta bort så åtminstone gömma nyckeln under en lång period? Eller är målet att fängelsetiden ska användas konstruktivt och kunna bli en omstart på livet?
Det råder ingen tvekan om att svensk strafflagstiftning behöver ses över. Lika otvetydigt är att brottsoffer inte ska behöva uppleva kränkningen att den som förstört deras liv klarar sig undan utan kännbara påföljder.
Men det borde vara lika självklart att varje människa, vilket brott han eller hon än har begått, har rätt att få en ny chans. Det är därför det heter just kriminalvård. Rehabilitering kräver insatser – sjukvård, samtal med psykolog, kurator och präst, möjligheter till studier, arbetsträning och annat. “Våra klienter ska vara bättre rustade att klara ett liv utan kriminalitet och droger när de lämnar Kriminalvården än de var innan. Det kallar vi Bättre ut”, skriver Kriminalvården på sin sajt.
Svensk strafflagstiftning behöver ses över.
— Elisabeth Sandlund
Så ser visionen ut. Men verkligheten är en annan. Redan med påföljder på dagens nivå är Kriminalvårdens målsättning blygsam, berättade Sveriges Radio nyligen. År 2030 ska hälften av de klienter som behöver rehabilitering i någon form komma i åtnjutande av detta. I dag är andelen i snitt blygsamma 20 procent med stora variationer från anstalt till anstalt. Är det verkligen kriminalvård?
Det är redan trångt i svenska fängelser. Systemet med en dömd per cell har fått överges. Den dokumenterat framgångsrika klosterverksamheten på Kumla fick stryka på foten. Och om Tidöavtalets förslag genomförs ökar trycket. En färsk beräkning från Kriminalvården visar att det behöver byggas uppemot 16 nya anstalter med totalt 5 400 anställda till en kostnad av 10 miljarder kronor.
Ropen på hårdare straff skallar. Men var höjs rösterna för en kriminalvård värd namnet, en som utgår från att det finns en potential även hos den som begått ett brott? Och var finns politikerna som kämpar för tillräckliga resurser även för annat än högre murar och mer övervakningsutrustning? I regeringen finns faktiskt ett parti, KD, där en bärande ideologisk idé är ofullkomlighetstanken. Den är en utgångspunkt så god som någon för en human kriminalpolitik.
[ Ledarredaktionen: Skärpta straff - och utbyggd kriminalvård ]
