Det blev lite väsen nyligen när en utredare föreslog att Postnord ska få tre dagar på sig för att ett brev ska nå adressaten i stället för som nu två dagar. Vad som däremot inte uppmärksammades särskilt mycket var att regeringen samtidigt beslutade om en ny utredning med sikte på att det ska bli obligatoriskt att ta emot elektronisk post från myndigheterna.
Ja, du läste rätt. Tanken är inte att det ska bli ett krav för det offentliga att erbjuda e-lösningar. Det borde redan vara en självklarhet att alla som vill och kan ska slippa utnyttja snigelpostens allt långsammare tjänster.
Att införa ett tvång för medborgarna att ta emot e-post är en helt annan sak. Av minst två skäl. Det första är generellt – sårbarheten. Tekniska problem inträffar titt som tätt. Cyberattacker av olika slag tillhör tyvärr redan vardagen. Även om inga katastrofer inträffat än så länge vet vi att lömskheten hos dem som vill oss illa inte vet några gränser, varken geografiska eller idémässiga.
Det andra skälet är mer specifikt och gäller mindre, men därför inte försumbara, grupper av medborgare som lämnas på efterkälken när digitaliseringen går framåt med jättekliv. Civilminister Erik Slottner (KD) säger förvisso att utredningen ska titta på vilka undantag som måste göras.
[ Johan Eriksson: Dags att digitalisera kyrkan ]
Men är det verkligen rimligt att tänka tanken att uppemot tio procent av befolkningen förvandlas till undantag, sådana som lever i det förgångna, sådana som inte vill följa med sin tid? Eller som skulle vilja men som inte kan, därför att de helt enkelt inte har råd att förse sig med teknisk utrustning som snabbt blir föråldrad och måste bytas ut för att kunna uppdateras. Eller som hyser den högst befogade rädslan över att bli utsatta för nätbedragare och väljer att hålla sig borta från sådant som skulle ge dem chansen. Eller som av något skäl – funktionsnedsättning, hög ålder eller annat – saknar förmågan att hantera den smarta telefonen, surfplattan eller datorn.
Jag har en undantagsmänniska i min närhet.
— Elisabeth Sandlund
För egen del ser jag mig som en modern människa. Knapptryckningarna underlättar mitt liv i så stor utsträckning att jag blir snudd på irriterad när det krävs ett telefonsamtal eller ett fysiskt brev för att kommunicera.
Men jag har en undantagsmänniska i min närhet, min nu 40-åriga dotter med intellektuell funktionsnedsättning. Som hennes gode man för jag en lika hopplös som utsiktslös kamp för att ge henne samma möjligheter som andra att utnyttja digitaliseringens fördelar. Man ska inte missbruka ordet ”kränkt” men det är just vad jag blir gång på gång å hennes vägnar när det offentliga eller företag gör tydligt att hon är borträknad, avhängd, betydelselös.
[ Elisabeth Sandlund: Digitalisering kräver eftertanke i förväg ]
