Snart är det dags för den ansedda brittiska affärstidningen The Economist att publicera sitt årliga demokratiindex där alla världens länder rankas efter fem parametrar. Precis som vanligt kommer Sverige att placera sig högt på listan (senast var det fjärde plats) och, precis som vanligt, befinna sig i gott sällskap med övriga nordiska länder.
Att få leva i det The Economist benämner ”fullständig demokrati” är förunnat en minoritet av världens befolkning. Det är något att vara stolt och glad över. Men inte till den milda grad att demokratin tas för given. Den måste ständigt försvaras och stundom återerövras.
Vilka är demokratins värsta fiender? Inte sådana som propagerar för att rakt av avskaffa den och ersätta den med despotiskt styre. De är inte många och deras chanser att vinna allmänt gehör är mikroskopiska.
[ Elisabeth Sandlund: Det handlar om styrka - inte svaghet ]
Betydligt värre är det med dem som vill utnyttja demokratin för odemokratiska syften. Det kan gå blixtsnabbt utför, som när Adolf Hitler i kraft av att vara ledare för det största partiet i riksdagen kom till makten i Tyskland för 90 år sedan, den 30 januari 1933, och omedelbart började montera ned Weimarrepubliken med vedervärdiga konsekvenser.
Men det kan också ske mer smygande, när de demokratiska spelreglerna medvetet används för att de som i realiteten utgör en minoritet ska få sin vilja igenom.
Ja, jag tänker på Socialdemokraterna i Botkyrka. Exakt vad som hände på partiets medlemsmöte i lördags vet bara de närvarande, men samstämmiga redogörelser berättar om en stor uppslutning av nya och tidigare okända medlemmar. Och om stark kritik mot kommunalrådet Ebba Östlin för hennes krafttag mot den organiserade brottsligheten som vunnit insteg på de fritidsgårdar som drevs av ABF men som efter hennes ingripande togs över av kommunen.
Betydligt värre är det med dem som vill utnyttja demokratin för odemokratiska syften.
— Elisabeth Sandlund
Misstankarna om otillbörlig medlemsvärvning och mobilisering av röster i syfte att välta Östlin ur sadeln måste utredas i grunden. Visar de sig stämma är det varken första eller sista gången som liknande taktik används. Samma sak kan hända i varje förening – i frimärksklubben lika väl som i församlingen.
Två saker är värda att hålla i minnet. För det första – verklig demokrati handlar inte enbart om att 51 procent trumfar 49 procent av rösterna. Ett självklart och verksamt skydd för minoriteter måste ingå i verktygslådan.
Och för det andra – demokrati fungerar bara om de goda krafterna tar sitt ansvar. Den som anser sig ha roligare eller viktigare saker för sig än att delta i ett föreningsmöte med trist formalia öppnar för att andra passar på att ta för sig. Det är värt att hålla i minnet nu när årsmötessäsongen är inne i många församlingar.
[ Problemet är inte att unga slutat tro på Jesus men vi tvivlar på kyrkans struktur ]
