Det är tomt hemma hos oss, så tomt det bara kan bli när en varelse på 4,5 kilo, lika full av tillit som av kärlek inte längre tassar omkring, tigger mat, vill ha närhet och omsorg. För tredje gången är vi med om att säga hej då för alltid till en älskad katt.
Vår första katt blev nästan 21 år. Mätt av år somnade han in hemma efter att långsamt ha tacklat av. Vår andra katt drabbades av en sjukdom med snabbt och obevekligt förlopp. Med katt nummer tre, Sebbe, var det annorlunda. Den decembermorgon som vi hade bestämt skulle bli hans sista var han lika glad, matfrisk och pigg som vanligt även om nosen rann och ena ögat började bli igenmurat. Tumören i pannan hade redan förtärt hans näsben och hotade enligt veterinärens prognos att mycket snabbt leda till svåra smärtor.
Den som har tvingats bestämma om ett älskat husdjur ska leva eller dö vet vad jag talar om. Man kan formulera högstämda ord om att det är varje djurägares skyldighet att fatta beslut som syftar till djurets bästa. Det är helt sant, men det gör det inte mindre smärtsamt. Inte heller att eufemismen “somna in” stämmer till punkt och pricka, att en kompetent veterinärklinik vet hur de ska gå till väga för att göra processen så skonsam som möjligt både för djuret och för ägarna.
Medan vi väntade på att det lugnande medlet skulle verka så att kanylen kunde sättas och den dödsbringande dosen administreras kunde jag mitt i bedrövelsen inte låta bli att tänka på det absurda i att jag, en engagerad motståndare till dödshjälp, var tvungen att bevittna just en sådan insats, i väldigt liknande former som den eutanasi som utövas i länder som Holland, Belgien och Kanada.
Människans okränkbara värde står i en klass för sig.
— Elisabeth Sandlund
Inte så konstigt att tankarna dök upp. Ett av argumenten som ibland hörs från dödshjälpsförespråkare är ju: Hur kan vi tvinga människor att dö en plågsam död när vi låter våra husdjur få hjälp att slippa lida mot slutet av sina liv?
[ Politiker fortsätter ta upp dödshjälp i riksdagen ]
Mycket tyder på att vi går mot ett läge där frågan om dödshjälp i Sverige kommer att utredas. Slå dövörat till, eller argumentera emot, när “djurargumentet” dyker upp! Det är en falsk analogi. En människa som drabbats av osteosarkom skulle för det första få aggressiv och resurskrävande behandling. Om inget hjälper skulle den palliativa vårdens resurser med effektiv smärtlindring sättas in. Att göra så med ett djur är varken realistiskt eller rimligt.
För det andra, och ännu viktigare. Djurens värde ska självfallet värnas men människans okränkbara värde står i en klass för sig. Det måste skyddas genom att rätten till ett värdigt liv fram till sista andetaget upprätthålls. Det kan kosta, men det är ett pris som är värt att betala.
