De ser inte direkt lyckliga ut, de iranska fotbollsspelarna i Qatar

De ser inte direkt lyckliga ut, de iranska fotbollsspelarna när landet spelar VM i Qatar. Är de fega när de motvilligt rör på läpparna? Eller är hotet mot dem, och kanske deras anhöriga i hemlandet, reellt? De nationella känslorna svallar sällan så högt som under stora idrottsevenemang. Men när det gäller Iran är hatet mot den förtryckande regimen starkare än kärleken till nationen. Hos fotbollsspelarna, men också hos befolkningen.

De verkliga hjältarna är inte de som kämpar för att ta sig vidare i fotbolls-VM. De verkliga hjältarna är kvinnor och män, unga och gamla, som trots att de vet vilka maktmedel regimen förfogar över och är beredd att utnyttja, inte ger sig. De förtjänar vårt stöd och våra förböner.

Revolution är inget okänt fenomen i Iran. För snart 44 år sedan, i januari 1979, lämnade en gråtande shah Mohammed Reza landet efter ett år av oroligheter. Hans efterträdare ayatolla Khomeini satte snabbt planerna på en auktoritär islamistisk stat i verket. Det är detta styre som folket nu har fått nog av och som många är beredda att offra sin frihet och sina liv för att bli av med.

De vill ha sin frihet – politisk och social men också religiös.

—  Elisabeth Sandlund

Kommer de att lyckas? Inte utan att omvärlden tar sitt ansvar. Det tidigare statsrådet Ardalan Shekarabi (S), själv flykting från Iran, har rätt när han i en motion till riksdagen betonar att det inte längre går att hålla fast vid tron att det hjälper med handelsavtal, minskade sanktioner och kritisk dialog för att driva fram demokratiska reformer. Parallellen till våra naiva förhoppningar om Putins Ryssland är uppenbar.

[ Frida Park: Slöjtvång och slöjförbud två sidor av samma mynt ]

I väntan på att något avgörande sker måste två fällor undvikas. Den ena är uppenbar. Hur obehaglig den iranska regimen än är får detta inte spilla över på iranier i Sverige så att de misstänkliggörs. Faktum är ju att de som sökt och i bästa fall fått en fristad i vårt land under de senaste fyra decennierna har flytt från mullornas diktatur. Många av dem, inte minst kristna, plågas svårt av oro för släktingar som är kvar i ursprungslandet.

Den andra kräver kanske lite mer tankeansträngning. Det är nämligen illa om omvärldens berättigade reaktioner mot regimen och till stöd för demonstranterna urartar till en allmän islamofobi. Kom ihåg att de flesta av dem som gör uppror själva är muslimer, vissa utövande, andra sekulariserade. Vad de protesterar mot är inte islam i sig utan mullornas förtryckande påbud som grundas på en extrem tolkning av Koranen. De vill ha sin frihet – politisk och social men också religiös. Om regimen faller skulle trycket lätta för den lilla grupp kristna som försöker överleva i Iran men som nu är alldeles särskilt i farozonen.

[ Debatt: Hör ni det iranska folkets rop om frihet? ]