När jag blev pastorskandidat i dåvarande Svenska Missionskyrkan var det med en brinnande längtan att få tjäna Gud och människor i församlingens tjänst. Genom åren har jag mött fler likt mig som velat se unga och gamla komma till tro, växa i sina gåvor och bygga församling. Tillsammans har vi bett, delat drömmar och uppmuntrat varandra att våga nya steg, rustas i tjänst och gå i lärjungaskapets skor.
Men genom åren har jag också sett dem som klivit av. Som inte orkat stå kvar i kallelsen trots längtan. Som lämnat sina tjänster på grund av orimliga krav, otydliga förväntningar, obefintliga strukturer, maktmänniskor, åsikter och ensamhet. Och jag ställer mig frågan – ska det behöva vara så?!
2019 kom en stor rapport av Dan Rosendahl som visade på att nästan hälften av alla frikyrkopastorer lämnar yrket innan pensionsålder och våren 2020 rapporterades att 88 procent av de pingstpastorer som lämnar tjänsten gör det redan efter sin första tjänst. Även i Equmeniakyrkan har vi sett liknande trend av pastorer som trots studier och kallelse, lämnar efter bara några år.
Sedan dessa rapporter kom har fler prövningar drabbat. Först pandemin med ensamhet och krav på nytänkande som fick många pastorer att slita hårt. Därtill klimatkrisen, kriget i Ukraina, behov av föryngring, ökat andligt sökande i samhället, skärpta SST-bidrag och minskat ideellt engagemang för att bara nämna något. Kanske inte konstigt att många undrar hur man ska orka.
Pastorn förväntas vara den andliga ledaren och herden, men också förändringsledaren, visionären, arbetsledaren och projektledaren. Han eller hon ska vara en god förkunnare, själavårdare, organisatör, inspiratör, relationsbyggare, förvaltare och kunna hantera såväl barn som tonåringar, medelålders och pensionärer. Ett plus är om pastorn dessutom kan musicera, sköta ljudet och församlingens sociala medier. Allt till priset av obekväma arbetstider och (ofta) en låg lön.
Även en pastors liv och familjesituation måste hålla ihop!
— Ida-Maria Brengesjö
Jag vet att ”pastorsrollen är ett kall, inte ett jobb” och det ligger en viss sanning i det. Men det är också ett jobb, och det måste finnas en rimlighet. Även en pastors liv och familjesituation måste hålla ihop!
Och kanske är det som sliter allra mest de otydliga förväntningarna, ensamheten och att många, särskilt kvinnor och unga, vittnar om att de blir ifrågasatta och motarbetade av församlingsmedlemmar, tyvärr ofta av tidigare pastorer. Det är helt orimligt! Som kyrka måste vi kunna bättre! Församlingen borde vara den mest attraktiva arbetsplats som finns, då vi har de bästa förutsättningarna.
[ Ida-Maria Brengesjö: Det vi verkligen behöver är att falla på knä och låta hjärtat gå sönder ]
I mitt eget sammanhang, Equmeniakyrkan, görs det redan mycket, men vi kan bli bättre! Vi ber att nya människor ska vilja bli pastorer, men vi behöver också bli bättre på att sätta tydliga och rimliga förväntningar, arbetsvillkor och arbetsbeskrivning. Det behöver bli tydligt vilket mandat pastorn, men också övrigt ledarskap såsom styrelse, har i relation till varandra. Och framför allt måste vi skapa en god arbetsmiljö och nätverk runt våra anställda.
Pastorn är ingen superhjälte och vi behöver se till att arbeta mer gåvobaserat och motverka ensamhet. Ett positivt exempel är Växtpool där församlingar går samman över ett större geografiskt område och anställer flera personer med olika kompetenser och gåvor. Det ger ny energi till församlingarna, mindre ensamhet för anställda och bidrar till mer utåtriktat fokus. Vilken vinst!
Men oavsett vilken kyrka du ser som din, bjud din pastor på lunch! Fråga om längtan, hur han eller hon mår och på vilket sätt du kan stötta. Var församling! För församlingen är inte bara pastorns jobb. Det är Kristi kropp. Tillsammans!
[ Stor pastorsundersökning: Här är faktorerna som riskerar knäcka svenska pastorer ]
