Som 15-åring ägnade jag mycket tid åt att försöka få ihop verkligheten. Jag var rädd att mina icketroende vänner skulle hamna i helvetet, och jag var lite väl intresserad av uppenbarelseboken. Jag tänkte att kvinnor inte ska vara präster och att evolutionsläran var problematisk. Jag funderade på hur man lever som kristen på riktigt – hade inte de vuxna missat kallelsens radikalitet?
Jag var alltså en helt vanlig, svartvit tonåring.
Bara ett år senare skulle tankarna se helt annorlunda ut, men där och då var de verkliga och en del av att förstå vem jag var i världen.
Men det viktigaste för hur berättelsen fortsätter är inte vad jag tänkte och vems undervisning jag lyssnade till – utan hur de vuxna som fanns runt omkring bemötte mig. I stället för att säga emot mig, ställde de bara ännu en fråga. En fråga som oundvikligen skulle föra mig vidare, nyansera min ståndpunkt. Det är något av det finaste en vuxen kan ge en ung: att varsamt visa att saker sällan är så enkla som de först verkar.
Det är något särskilt med de vuxna som förmår visa komplexiteten utan att skriva någon på näsan. De som bara pekar på en dörr som leder vidare – men inte tvingar någon att gå igenom den. De som inte övertalar, bara visar det man ännu inte sett. Som stilla låter världen bli lite större, i den takt den unga människan klarar av att hantera det, utan att fotfästet rämnar.
Men jag skulle hellre tala om hur och var de kloka vuxna formas.
— Emma Audas
Under den senaste tiden har olika röster uttryckt oro över att många unga som söker sig till kyrkan tycks lockas av konservativa uttryck och teologier. Och man ställer sig frågan om hur och var dessa unga blivit formade. Men jag skulle hellre tala om hur och var de kloka vuxna formas.
Unga människor kommer ju alltid att attraheras av förenklingar, regler och ramar som erbjuder en tydlig identitet och en känsla av tillhörighet. Men i stället för att oroa oss över ungdomarnas frågor borde vi fråga oss om det finns vuxna som kan ta emot dem.
Många av mina favoritpräster har vuxit upp i trånga, inskränkta kyrkliga miljöer – och hittat sammanhang som hjälpt dem att vidga väggarna. De är ofta robusta. De har gjort jobbet. De har själva gått vägen de nu leder andra på. Inga frågor skrämmer dem, inga stenar är förbjudna att lyfta på. De tål den granskande blicken, tål kravet på att kunna redovisa varför kyrkan gör som den gör, lär som den lär.
[ Här är prästerna som varnar för att unga lockas av nätets hatpredikanter ]
Ja, svartvita ungdomar kan vara jobbiga. Och vi har anledning att reagera inför intolerans. Men tonåringar har alltid varit galet intoleranta mot det som inte passar in i deras tillfälliga världsbild. Det är inget nytt.
Ungdomar kommer vilja ifrågasätta föräldragenerationens lösningar – ofta av goda skäl. För min generation handlade ifrågasättandet ofta om att frigöra sig från det förlegade – för många unga i dag handlar det snarare om att finna något som känns hållfast i en värld där allt flyter. Det är lätt att fnysa åt det bakåtsträvande om man själv var ung i en tid då framtiden var ljus. Men för unga i dag är framtiden oviss, och de förutsägelser som erbjuds är rätt mörka. Är det då så konstigt att söka rötter, något mer beständigt? Något som visat sig stå pall?
[ Fredrik Wenell: Har Svenska kyrkan drabbats av moralpanik? ]
När de unga undrar om samkönade äktenskap verkligen är rätt, om kvinnor verkligen kan vara präster, och om varför inte heller kyrkans herdar verkar tro på det som står i Bibeln – ja, då räcker inte generation X:s svar om inkludering, rättvisa eller att kyrkan ”inte längre läser Bibeln bokstavligt”. Uppfattningarna måste kunna grundas i det som genom sekler visat sig överleva kriser och katastrofer.
Att unga inte blint litar på bedömningen hos de generationer som skapat dagens värld är väl ändå rätt sunt?
[ Magnus Malm: "Lagomkristna" är inte lösningen i krocken mellan nytända och brända i kyrkan ]
