Känslomässigt och andligt urvriden, inkapabel att ge tron vidare. Ibland är det så jag känner mig. I mötet med en svajande värld och en sökande yngre generation längtar jag efter den tro jag ser bland äldre.
De äldre generationerna i dag är uppvuxna med kristendomen som bärande pelare i samhället. De fick de bibliska berättelserna, inte bara i kyrkan utan också i skolan där kristendomsundervisning var en självklarhet fram till 1969-års läroplan och morgonbön i skolan gavs ända in på 1960-talet. Flera av de äldre i våra församlingar bär en trygghet i tron som vi yngre saknar och kanske beror det på att de är formade av bärande praktiker och troslära, såväl hemmet som skolan, snarare än individualisering och känslokickar.
För några år sedan mötte jag en äldre kvinna i församlingen som drabbats av cancer. Prognosen var illa och behandlingen skulle inledas i början av sommaren. Det som skedde runt omkring henne då var något av det vackraste jag sett. Inom kort samlas ett antal kvinnor i kyrkan för att be, dela bibelord, be för bönedukar och smörja med olja. Praktiker som sällan syns i den församlingens gudstjänstliv och som de yngre knappt vet om tillämpas. Men för dessa järnladys är det självklart hur man agerar när någon blir sjuk. Under hela sommaren går sedan bönekedjan varm och när jag framåt hösten möter kvinnan igen är hon fullständigt helad.
Som disktrasor har vi vridit ur den tro vi har för att ge den vidare till barn och vänner, men ofta saknat källan att ösa ur.
— Ida-Maria Brengesjö
Men inget av detta har skett i det offentliga rummet. För de allra flesta i församlingen gick detta helt obemärkt förbi, både sjukdomen, helandet och bönepraktikerna. För det här är inte generationen som tar plats, särskilt inte dessa kvinnor. De är fostrade in i att inte synas och höras, att tjäna i det fördolda och att tron är en privatsak. Men de bär en tro rotad i märgen som får konsekvenser för hela deras liv. Och jag kan inte låta bli att avundas.
[ När pappan tog sitt liv insåg Ida-Maria vad en församling kan betyda ]
För vi, de generationer som gått efter, som i dag är föräldrar, mitt i karriär och ledarskap och som förväntas bära samhälle, familj och kyrka är uppvuxna i en helt annan tid. En tid präglad av sekularisering och individualisering där tron ifrågasattes och vi uppmuntrades att söka vår egen sanning. Vilsna i ett tomrum där ingen gav oss praktiker och grunder har vi sneglat på en generation av läsare och bedjare, men själva kämpat med att hitta vägen. Tron har burits av självständiga beslut och känslokickar, men sällan av en grundmurad trygghet eller kollektiv praktik.
Vid ett seminarium nyligen satte föreläsaren Edvard Wiberg ord på det när han kallade vår generation för ”andligt urvridna”. Smärtsamt träffar orden i mig för jag känner igen mig. Som disktrasor har vi vridit ur den tro vi har för att ge den vidare till barn och vänner, men ofta saknat källan att ösa ur. För vad vet vi egentligen om bön, anden, lärjungaskap och efterföljelse? Vad har vi att ge? I stället för trygghet blev tron prestation och i en värld som gungar famlar vi efter fotfäste.
När det handlar om ledarskap och ansvar är de yngre generationerna fullt kapabla att axla stafettpinnen i församlingar, och behöver så få göra! Men i fråga om en tro som bär livet, har de äldre mycket att ge. Och om den ännu yngre generationen just nu är andligt sökande, öppna och mottagliga är detta än viktigare. Vi behöver äldre som delar sin tro med yngre generationer. Inte för att be för dem, utan med dem. För att gemensamt dela vittnesbörd, läsa Bibeln och växa i tron. I en famlande värld behöver vi en kyrka som står stadigt i det hopp Jesus ger och då behöver vi varandra. Så lär oss att be! Lär mig den tro som bär genom livets alla skiften och som inte rämnar när världen gör det.
[ Vi behöver mer av Brengesjös klarsynthet kring kyrkans misslyckande ]
