Den 24 augusti 2021 tog jag med tårta till morgonsamlingen med teamet i kyrkan. Söndagen innan hade Hillsong Sverige för första gången döpt över hundra personer på en och samma söndag. En fantastisk seger för evangeliet i ett av världens mest sekulariserade länder som jag ville fira med mitt team.
Förra veckan läste jag hur Svenska kyrkans årsstatistik från 2024 uppvisar flera positiva trender. Fler gudstjänstbesök, fler konfirmander och inträden än på länge vilket fyller mig med tro. Även om jag tillhör ett annat samfund så är vi del av samma rike och jag känner mig delaktig i glädjen. I Paulus undervisning om församlingen som Kristi kropp i Första Korinthierbrevet 12 säger han att om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den. För mig är detta ekumenik, inte att likriktas, men att igenkänna Kristus i varandra och fira det faktum att våra olikheter skickliggör oss att nå bredare och djupare.
Segrar och glädjeämnen passerar snabbare förbi och hamnar sällan bland “de mest lästa” någon längre stund.
— Simon Holst
På samma sätt som vi delar glädjen förklarar Paulus för oss att när en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Samma vecka som vi kunde läsa om rekordmånga inträden i Svenska kyrkan kunde vi följa fortsättningen av den oerhört smärtsamma rättegången i Västmanlands tingsrätt. Inför öppen ridå skärskådas mig närstående kollegors innersta smärta, synd och kamp, vilket orsakar stor sorg, ilska och förtvivlan i hela pingströrelsen.
[ Rättegången mellan Västerås Pingst och Daniel Alm avslutad – då kommer domen ]
Det stora allmänintresset – och sensationslystnaden – medför att skandaler och tragedier oftare får vingar och skapar en följetong av artiklar, inlägg och kommentarer. Segrar och glädjeämnen passerar snabbare förbi och hamnar sällan bland ”de mest lästa” någon längre stund och skapar inga långa trådar på Facebook. Det är väldigt mänskligt och jag räknar in mig själv i detta beteende. Negativa händelser fastnar längre i våra tankar. Risken är att det skapar en skev bild som paralyserar och förtar tacksamheten över den stora majoritet ledare och volontärer som kämpar på i det fördolda, vecka ut och vecka in, utan skandaler och rubriker. Fallna ledare är inte representativa för Guds församling.
Allvarliga övertramp och maktmissbruk ska påtalas, utredas och i förlängningen lära oss något. Det som nu skett i pingströrelsen måste vi lära oss av – mycket. Dels hoppas jag att det blir tydligt att andliga ledare alltid har ett maktövertag och ansvar i relation till underordnade och att vi som pastorer måste vara villiga att underordna oss vår egen församlingsledning, vilket jag skrivit om tidigare. Goda strukturer för hur vi ska agera när krisen är ett faktum är nödvändiga och behöver komma på plats tydligare framåt. Än viktigare är en sund ledarkultur som välkomnar prövning, insyn och där den som har auktoritet står under auktoritet. Att odla en sådan kultur ligger på oss pastorer, vi behöver ta ansvar för vårt eget inflytande.
I mötet med krisen och smärtan den orsakar kan utvägen att ge upp verka som det bästa alternativet. Hur kan vi fortsätta ge av vårt innersta åt något som kan orsaka så mycket smärta? Om så blir fallet vinner den onde två gånger. Lika lite som vi ska förhäva oss över framgången, utan ge Jesus äran, ska vi slås ner av misslyckandet, utan vända om till våra själars herde och vårdare. Som Kristi kropp är vår kallelse att dela både glädjen och smärtan fullt förvissade om att Jesus även fortsatt kommer att bygga sin församling.
[ Simon Holst: Inför öppen ridå skakas min egen rörelse just nu ]
