Vad betyder fastan för oss som lever i det exempellösa överflödets tid?
Vi äter för mycket. Vi köper kuddar och vaser vi inte alls behöver, vi åker på årliga sol- och skidsemestrar. Bilen uppgraderas vart tredje år och garderobsdörren bågnar. Det immateriella överflödet är ännu mer påträngande. Vi behöver aldrig har tråkigt och ingen kassakö är för kort för att inte hinna med ett par reels. Streamingtjänsterna ger möjlighet att konsumera stora sjok av visuella berättelser, hur ofta som helst. Kaskaderna av åsikter och analyser, reklam och musik. Aldrig någonsin blir det tyst.
Det finns olika strategier för att hantera och hålla emot överflödets menliga inverkan på våra kroppar och själar. Men inte sällan är dessa strategier ett slags inverterat fokus på just det vi inte ville vara behärskade av.
Den som fångats av den japanska städgurun Marie Kondos minimalism måste förhålla sig till sina saker på ett närmast existentiellt sätt. Att inför varje inköp fråga sig om det här objektet kommer att få det att spraka av fröjd inom mig, tillmäter tingen en oerhörd betydelse.
Den som lever för träning och hälsosamma dieter är förvisso väldisciplinerad men förmodligen lika besatt av mat som den tvångsmässiga tröstätaren. Det är samma existentiella ensamhet som driver båda, även om den ene har väsentligt högre status.
Ska jag radera mina konton, eller kastar jag mig ut på plattformarna så fort påskdagsmorgonen gryr?
— Susanna Birgersson
Forna tiders fasta praktiserades i en tillvaro som definierades av brist och begränsning. Att frivilligt försaka livets goda när man ofta tvingades undvara det nödvändiga – det var en andlig övning som hette duga.
Vad kan fastan hjälpa oss med i dag, när problemet är det rakt motsatta? Och hur blir fastan något mer än bara en religiös version av den minimalism som är den sekulära lösningen på överflödet? Som Josefin de Gregorio skrev i en essä nyligen, så är ju inte meningen med fastan att man ska bli smal och snygg, utan att tankarna ska vändas mot Skaparen.
Tänk om man skulle se fastan som ett andligt avstamp? Så här:
Jag har allt oftare känt att sociala medier tar för stor plats i mitt liv. Tendensen att blixtsnabbt förvandla vardagens små dråpligheter till tweets eller statusuppdateringar skaver mot längtan att vara närvarande i nuet. Benägenheten att reagera blixtsnabbt på samtidens ondska och idioti tränger undan eftertanke och fördragsamhet. Sekunderna som blir till minuter och minuterna som blir till timmar, timmar som försvinner medan jag skrollar.
Följaktligen beslutade jag att avstå sociala medier under 40 dagar. Och visst, bruset har redan dämpats, ilskan har svalnat och begäret efter likes har avtagit.
Men vad gör jag när fastan är över? Ska jag radera mina konton, eller kastar jag mig ut på plattformarna så fort påskdagsmorgonen gryr? Av eller på?
Jag tror att det viktigaste ur andligt hänseende kan ske när mina egna regler har löpt ut. För fromhet är inte att leva mer asketiskt än alla andra, utan att hålla sig nära Jesus. Det kristna livet är inte att följa en uppsättning principer, utan en person. Men det är i det konkreta som efterföljelsen gestaltar sig, när jag låter Guds ljus lysa in över varje del av min tid och min dag. Vad jag säger och skriver och twittrar, vad jag äter och vad jag dricker, hur jag klär mig och hur mycket pengar jag lägger på träningsutrusning – inget av det är oväsentligt.
Allt får vi ta emot från honom som är alla goda gåvors givare, och det vi inte kan ta emot som en gåva är inte värt att äga. Det jag inte kan göra i tro ska jag inte göra alls, varken på nätet eller offline, oavsett om det är fastetid eller har hunnit bli både påsk och pingst.
[ Josefin de Gregorio: Min syn på fastan påverkas av att jag varit svårt sjuk i anorexi ]
