Vi hade kommit rätt långt i firandet av en väldigt fin mässa. Vi sjöng psalmer med formuleringar som fullständigt golvar en, liturgin var högtidlig och varm. Bönerna vad valda med omsorg, predikan kärnfullt formulerad med både utmaning och stor nåd. Men han som satt en bit ifrån mig i bänken gick inte fram till nattvardsbordet när vi äntligen bjöds fram. ”Det är jäst bröd. Det ska det inte vara.”
”Det är inte riktigt min smak.” Min då femåriga systerdotter hade snappat upp ett användbart uttryck för när hon verkligen inte tyckte om det jag serverade, men ändå smakade lite. Hon kunde alltså artigt säga att något inte var hennes första val, utan att presentera hennes bedömning som den enda rimliga.
Det talas ibland om kyrkans inre sekularisering. Ofta menar man då att kyrkans strukturer och verksamheter alltmer börjar styras av sekulära värderingar och beteendemönster, eller att man av ren slapphet överger praktiker eller principer som är teologiskt riktiga.
När vi hamnar där har vi slutat räkna med den Gud som går genom stängda dörrar.
— Emma Audas
Men det finns en annan form av kyrkans inre sekularisering som vi kunde tala om lite oftare. Det är den sekularisering som utgår ifrån att Guds handlande och kyrkans framtid primärt ligger i våra händer, i att vi upprätthåller en viss ordning och reda. För när vi hamnar där har vi slutat räkna med den Gud som går genom stängda dörrar. I stället sätter vi en gräns för var Gud kan verka, och utgår ifrån att den goda, levande och livgivande tron bara finns i just det egna sammanhanget, när saker görs på just mitt sätt. Risken finns att vi hellre vill signalera att vi ”har rätt”, än vi vill vara en del av gemenskapen, kroppen.
Det här handlar inte om kristen vett och etikett, och inte ens om vad som utmärker en god gemenskap.
Den som vill kunna leva med kyrkans enhet och mångfald kan göra gott i att skilja mellan vad som verkligen är omistligt, och vad man i stället kan se som olika uttryck för kristen tro, även om alla uttrycken inte är mina. Eller med andra ord: Man behöver värna skillnaden mellan gräns och preferens. Vad är sådant jag verkligen inte kan acceptera, och vad är ett fullt möjligt uttryck för kristen tro, även om det inte är ”riktigt min smak”?
För det finns verkligen sådant vi inte kan gå med på. Det finns saker vi måste protestera mot, sådant vi måste vägra delta i. Och just därför kan vi inte offra vår trovärdighet genom att ropa ”sekulariseringen kommer!” varje gång vi inte tycker om något. För det kan hända att vi en dag måste ropa, och har vi ropat för ofta kommer ingen då längre lyssna.
När vi förlorar blick för skillnaden mellan gräns och preferens riskerar vi tappa känsla för vad som verkligen spelar roll. Om vi blir oklara i vårt tänkande kan det hända att vi en dag står där och tiger gällande auktoritära världsledare och våld, men ropar högljutt om musikval. Plötsligt märker vi att vi utan att ens tänka på det reser oss i vördnad för världens fanor, men vägrar sjunga sånger projicerade på skärm. Vi måste lära oss skilja på vår omsorg om kyrkans liv och uppdrag, och på vårt eget kontrollbehov.
Av någon märklig anledning identifierar sig Kristus med sin kyrka. ”Varför förföljer du mig?" frågar Jesus den Saul som härjar runt och dödar de kristna han får tag i. Det går liksom inte att skilja huvudet från kroppen, och det går inte att säga att man gillar Jesus, samtidigt som man ständigt gnäller över kyrkans ofullkomlighet. Den som tillåter sig odla surhetskultur har missuppfattat vem och vad Jesus påstår sig vara.
[ Emma Audas: Säg ifrån om någon använder samfundsnamn som skällsord ]
