Eftersom jag är historiker faller det ofta på min lott att göra det förflutna rörigare än det var. När jag berättar om äldre tid stoppar jag gärna in fakta som går på tvärs mot hävdvunna föreställningar, något som kan upplevas som att jag krånglar till det. Själv brukar jag hävda att jag gör det förflutna mer intressant, mer äkta.
Detta gäller i synnerhet vår kyrkohistoria. Ser man till vad svenska skolbarn har fått lära sig i generationer är denna lättöverskådlig: under medeltiden var vi katoliker, med Gustav Vasa blev vi lutheraner och på 1800-talet kunde vi börja bli vad som helst (katoliker, frikyrkliga, judar, ateister, etcetera). En sådan historieskrivning är lätt att memorera och presentera som logisk: bättre och bättre dag för dag. Men verkligheten var betydligt mer komplicerad.
Vår medeltida katolicism var allt annat än renlärig. Vi hittade på egna helgon som man förgäves sökte förbjuda i Rom (som i fallet Sankt Erik). Våra präster vägrade leva i celibat, vilket vållade storgräl i mitten av 1200-talet. Stundom dök det upp bönder som betedde sig protestantiskt några sekler före Luther och riskerade döden på kättarbålet (som i fallet Botulf från Gottröra, som inte trodde att Jesu blod och kropp var närvarande i nattvarden). Vår medeltida kyrkohistoria dignar under fascinerande men teologiskt besvärliga detaljer.
Sanningen är att prästerna hade predikat på svenska ända sedan vikingatiden (annars hade de inte blivit förstådda).
— Dick Harrison
Framför allt har vi dock blivit felinformerade om vårt första formellt sett protestantiska sekel, från Luthers tesskrivande 1517 till det svenska totalförbudet mot katolicism 1617. Enligt vad vi fick lära oss i skolan klubbades reformationen igenom i Västerås 1527, varefter klostren stängdes och prästerna började predika på svenska. Sanningen är att prästerna hade predikat på svenska ända sedan vikingatiden (annars hade de inte blivit förstådda) och att det levde nunnor i Vadstena kloster ända till 1590-talet. Domkapitlen förblev gediget katolska i ett decennium efter riksmötet i Västerås (som mest hade handlat om att bättra på statens finanser genom att konfiskera egendom). Att Gustav Vasa bytte kyrkopolitik i mitten av 1530-talet berodde mer på utrikespolitiska konjunkturer – utvecklingen i Nordtyskland och Danmark – än på andlig övertygelse.
[ Dick Harrison: Utan Gustav Vasa kunde Sverige ha förblivit katolskt ]
Nu i dagarna har ett fascinerande tvåbandsverk publicerats, i vilket den andliga brokigheten i 1500-talets Sverige kommer till sin rätt: Spelet om den rena läran (red, Christer Pahlmblad, Stockholm 2024). Envar som ger sig tid att läsa de många traktaterna och åsiktsyttringar som återpublicerats i verket inser att undertecknads förmåga att ”röra till det” bara är ett ytfenomen. Mellan 1530-talet och 1590-talet trängdes lutheraner, kalvinister och katoliker i Sverige, vilka med växlande framgång sökte vinna kungligheterna för sin sak. Huset Vasa var synnerligen splittrat i religionsfrågor, eftersom prinsarna och prinsessorna tog religionen på största allvar och var beredda att följa sitt samvete, även om det innebar konvertering, landsflykt och generationslånga fejder med kusinerna.
I efterhand har vi försökt släta över märkligheterna genom att välja bort obekväma fakta – hur många svenskar vet exempelvis att Stockholms första högskola, som etablerades av Johan III, var jesuitledd? – men därmed har vi gjort oss själva och historien en björntjänst. Den andliga mångfalden och de många religionsdebatterna under medeltiden och renässansen var hälsotecken. Folk var djupt troende och andligt intresserade, och innan den statliga intoleransen trädde in på scenen var det fritt fram för många att göra något av sin övertygelse.
